This Will Not End Well

Power Ekroth

Bild från öppningen av Nan Goldins “This Will Not End Well” på Neue Nationalgalerie, 22a november 2024

Bild: Power Ekroth

Nan Goldins hyllade vandringsutställning, "This Will Not End Well", producerad av Moderna Museet i Stockholm, har blivit en nagel i ögat på Berlin där vernissagen ägde rum den 22 november på nyrenoverade Neue Nationalgalerie. Det är inte helt lätt att reda ut varför, och det krävs lite bakgrund till den komplicerade och spända situationen i Tyskland och Berlin just nu.

Till att börja med är det kontroversiella inte själva innehållet i utställningen som sådan, utan i stället Goldins personliga ställningstagande mot Israels folkmord i Gaza, och terrorn i Libanon. Och det handlar om hur hon låter utställningen bli en plattform för sin aktivism. Det är ingen lätt sak i ett allt mer auktoritärt klimat i Tyskland och Berlin, där det, som Goldin påpekar, i en stad som hon tidigare upplevde var en kulturell hotspot, en frihetens stad, pågår en ”cultural crackdown”  mot över 180 konstnärer och lärare som har blivit av med sina arbeten eller på annat sätt tystats – ofta för ett så banal sak som en like på Instagram. Ett pågående arkiv över de tystade rösterna samlas in genom The Archive of Silence.

Listan på kulturpersoner även från andra länder än Tyskland är lång. Ett exempel är Yanis Varoufakis, Greklands tidigare finansminister, som fick inreseförbud till Tyskland, men även blev förbjuden att delta via videolänk vid politiska videokonferenser pga hans uttryckta stöd för rättvisa i Palestina. Häromdagen återtog den tyska arkitekturstiftelsen Schelling Architecture Foundation sitt pris till en brittisk konstnär, James Bridle, på grund av att han skrivit under ett öppet brev som uppmanar till bojkott av israeliska kulturinstitutioner endast dagar innan prisceremonin. Beslutet hänvisar till det tyska parlamentets kontroversiella antisemitismresolution som en faktor bakom beslutet.

Nan Goldin, som tilldelades Tysklands prestigefyllda Käthe Kollwitz-pris 2023, är välkänd för sitt aktivistiska arbete, särskilt i kampen mot Sackler-familjen och deras profiterande på opioidkrisen samt för sitt engagemang i AIDS-organisationen Act Up. Goldin var en av undertecknarna av ett öppet brev i Artforum, publicerat den 19 oktober 2023, som kritiserade den israeliska arméns handlingar i Gaza, och som hon nämner i sitt öppningstal är det omöjligt att separera hennes konst och hennes aktivism. Utställningen, som startade på Moderna Museet i Stockholm omfattar hela Goldins konstnärliga karriär, inklusive hennes diabildserie The Ballad of Sexual Dependency, och fortsatte till Stedelijk Museum innan den nu visas i Berlin, och turnerar internationellt vidare till Pirelli HangarBicocca i Milano i oktober 2025 innan den avslutar sin europeiska turné på Grand Palais i Paris i mars 2026.

Intill sista sekund kändes det osäkert om utställningen skulle öppna; skulle Goldin bli cancellerad? Skulle Goldin stoppa utställningen? Skulle hon tillåtas att hålla itt öppningstal? Skulle polisen utöva sitt sedvanliga våld gentemot pro-palestinska protestanter inne på Neue Nationalgalerie? SITE Zones var på plats och dokumenterade öppningstalen av Klaus Biesenbach, Fredrik Liew och Nan Goldin, kvalitén är mobiltelefon och ljudet har störningar stundvis. Men Goldins röst är trots allt stark och resolut.

En halvtimma efter sitt tal och att aktivisterna lämnat byggnaden återkom Biesenbach till podiet för att återupprepa sitt tidigare tal, där han återigen påpekade Israels rätt att existera och avvisade alla former för kulturell bojkott och BDS-rörelsen.

Aldrig mer?

Nyligen, den 14 november 2024, använde FN:s särskilda kommitté ordet folkmord i en rapport om Israels metoder för krigföring i Gaza. Kommittén pekar på Israels systematiska blockad av Gaza och hindrande av humanitärt bistånd som medel för kollektiv bestraffning, liksom på de oproportionerligt många civila offer, särskilt kvinnor och barn.

FN uppmanar därför världens länder att vidta åtgärder för att stoppa Israels överträdelser av internationell rätt. Men i Tyskland kan organisationer eller individer som offentligt stödjer FN:s slutsatser eller uttrycker kritik mot Israel förlora statlig finansiering och stämplas som antisemitiska.

I Tyskland bedöms nämligen alla uttalanden som "ifrågasätter Israels rätt att existera eller uppmanar till en bojkott av Israel" inte längre vara berättigade till offentlig finansiering. Lagen följer Tysklands beslut 2019 att beteckna den internationella rörelsen Boycott, Divestment, Sanctions (BDS) som antisemitisk. För närvarande är organisationer i Tyskland som öppet stöder BDS, en internationell rörelse som syftar till att "stoppa internationellt stöd för Israels brott mot internationell rätt genom att tvinga företag, institutioner och regeringar att ändra sina policyer", förbjudna att ta emot finansiering från den federala regeringen. Att detta leder till absurda situationer, uppsägningar, inställda utställningar och omöjliga arbetsuppgifter beskrevs kortfattat i SITE Zones för ett år sedan.

Sedan dess har situationen i Tyskland ytterligare förvärrats för konstnärlig frihet och yttrandefrihet.

Den 7 november 2024 antog Tyskland en ny resolution med bred majoritet, trots att juridiska experter menar att lagen är potentiellt grundlagsstridig. Resolutionen, med titeln Never Again is Now: Protecting, Preserving and Strengthening Jewish Life ger skolor och universitet befogenhet att stänga av elever eller avregistrera studenter som kritiserar Israel. Målet, enligt resolutionen, är att "skydda, bevara och stärka det judiska livet i Tyskland". Men Amnesty International och flera judiska organisationer menar att resolutionen ökar spänningar mellan minoriteter, inskränker yttrandefriheten och ger högerextrema mer makt. De påpekar att resolutionen kopplar samman kritik av Israels politik med antisemitism på ett sätt som kan underminera kampen mot verklig antisemitism.

Ett ytterligare lager av problematik är att resolutionen inte skiljer mellan antisionism och antisemitism, och sätter därmed likhetstecken mellan judisk identitet och israelsk politik. Konstnären Candice Breitz, judinna och kritisk mot israelisk politik, har satt en benämning på sig själv och alla judiska röster som höjs mot Israels politik, hon kallar sig för en: ”bad jew”. Till dessa räknar hon exempelvis Martha Gessen, Eyal Weizman och Deborah Feldman.

Många reagerar också på att man i resolutionen fokuserar på så kallad ”importerad antisemitism”, vilket möjliggör för inskränkningar av migranters rättigheter och asylsökares ansökningar, men också för att sopa under mattan att antisemitismen i allra högsta grad existerar ”inifrån”.

En grupp judiska och icke-judiska akademiker tog fram ett alternativt lagförslag som publicerades i Frankfurter Allgemeine Zeitung, som föreslår att staten inte bör ha den auktoritära makten att definiera vad som utgör antisemitism. Istället bör detta vara föremål för akademisk och samhällelig reflektion, med internationella definitioner som vägledning. Författarna hävdar att deras förslag visar hur staten och civilsamhället kan skydda judiskt liv utan att ställa minoriteter mot varandra, och betonar att en effektiv politik mot antisemitism och rasism kräver en pluralistisk självbild och ett starkt demokratiskt civilsamhälle.

Protest utanför Berlins riksdag, 6e november 2024

Foto: Power Ekroth

Men trots resolutionens långtgående implikationer lockade demonstrationerna utanför Bundestag, arrangerade av Arts & Culture Alliance dagen innan omröstningen, endast några hundra deltagare. Flera språkrör för organisationen Jüdische Stimme für gerechten Frieden in Nahost (Judiska röster för rättvis fred i Mellanöstern) varnade här för att lagen inte skapar ett skydd för dem, utan kommer att öka deras känsla av otrygghet, alienation och isolering.

I en stad med så djupt rotade historiska trauman av antisemitism, fascism och folkmord borde betydelsen av "Aldrig mer" inte vara så diffus. Utvecklingen där all kritik mot Israel likställs med antisemitism, särskilt genom antagandet av den kontroversiella IHRA-definitionen av antisemitism, parad med uppmuntran till universitet att samarbeta mer med underrättelsetjänster för ökad övervakning och förföljelse av Palestina-solidariska demonstranter ,pekar mot ett alltmer auktoritärt samhälle. Detta sker parallellt med rättsliga åtgärder mot studentprotester, och med risk för att icke-EU-medborgares risk att förlora sina visum och bli avstängda från sina studier, pch det finns det fog för att anta att resolutionen drabbar de mest marginaliserade studenterna som hårdast.

Organisationen Jüdische stimme skriver vidare i ett uttalande på sociala medier att resolutionen kommer att ”affect many Anti Zionist Jewish student organizers for opposing a Genocide that is conducted in the name of their religion and culture. This has nothing to do with Jewish life or safety and everything to do with Germany’s national identity and further authoritarian state policies that are capitalizing on war and militarization. Germany is oppressing any opponents of the Israeli Genocide in the name of Judaism and is constantly equating our religion and culture with one of the most violent states to have ever existed. This makes Germany the eternal protagonist of making Judaism seemingly inseparable from extreme violence.”

Den 14e oktober 2024, arresterades nämligen Nan Goldin tillsammans med bland andra Laura Poitras och 200 andra aktivister för Jewish Voice for Peace. som arrangerade en sit-in för Palestina utanför New York Stock Exchange. De kritiserade vapenförsäljningen till Israel. Goldin citeras i Hyperallergic med orden: “Jag är stolt över att ha blivit arresterad om det hjälper till att få vårt budskap förmedlat” i samband med detta.

Foto: Alexa B. Wilkinson, Jewish Voice for Peace

Här framstår alltså dilemmat för Berlin och Tyskland: den upphöjda amerikanska konstnären, som också råkar vara judinna, är en uttalad supporter av BDS-rörelsen. Hon har till och med blivit arresterad för att säga detta offentligt. Men enligt tysk lag, och i synnerhet efter resolutionens griptångseffekt, kan inte en tysk offentlig institution hysa eller betala Goldin något arvode. Inte heller ge en arena för hennes aktivism.

Institutionens direktör Klaus Biesenbach, har valt att radera sitt namn från alla pressreleaser och låter i stället Moderna Museets curator Fredrik Liew stå som curator och avsändare till utställningen. Vidare har Biesenbach valt att arrangera ett symposium i dagarna efter vernissagen med titeln "Konst och aktivism i polariserade tider". Evenemanget, som formellt är separat från konstnärens retrospektiv, kommer enligt museets hemsida att behandla Israels krig i Gaza, antisemitism och islamofobi.

Goldin kommenterade via sitt officiella Instagramkonto @nangoldinstudio: ”Jag vill klargöra att jag inte kände till symposiet förrän en vän skickade mig pressmeddelandet, som kopplade det till mitt namn och min utställning. Jag ville få det inställt från början, men kunde bara få mitt namn bortkopplat”. ”Det är tydligt för mig att museet organiserade detta symposium som en förebyggande åtgärd för att säkra sin position i den tyska diskussionen – med andra ord för att bevisa att de inte stödjer min politik. De visste vilka de bjöd in.” (Ekroths översättning)

Sedan detta ägde rum har bland annat Hito Steyerl, Martha Gessen, Eyal Weizman, Candice Breitz samt konstnären Raphael Malik hoppat av konferensen. Moderatorera beskylls från flera håll för att vara sionister. 

Vad som händer med seminariet på söndag den 24e november återstår att se. Men våldet på Tysklands, och framför allt på Berlins gator, ett extremt väldokumenterat polisvåld gentemot pro-palestinademonstranter, fortsätter utan några som helst repressalier, polisen verkar ha fått grönt kort att göra vad de vill från högsta ort. Det är en mycket omvälvande tid, präglad av tystnad, frustration för konstnärer, författare, journalister, det är en kvävande upplevelse av instängdhet, tvång och framför allt våld. Våldet är totalitärt, det handlar om utbrett, systematiskt och extremt väldokumenterat polisvåld och våld mot den grundlagsskyddade yttrandefriheten.

En norsk konstnär som delar sin tid mellan Oslo och Berlin har beslutat att ägna en större del av sitt liv för att gå på manifestationer och demonstrationer i Berlin för att känna att hen ”gör något” åt den frustrerade situationen: ”Känslan av hopplöshet och andnöd tvingar mig till gatan, det spelar ingen roll om jag blir arresterad, jag känner en typ av mening med livet med det, jag måste ut på gatan för att säga ifrån! Men jag blir också utmattad efter demonstrationerna i flera dagar, ofta får jag ihållande migrän, så jag kan inte gå på fler än tre demonstrationer i veckan.”.

Batongens lag och våldets koreografi

Varje demonstration i Berlin för ett fritt Palestina, med tillstånd, kantas av tusentals kravallpoliser med vapen och hjälmar. Demonstrationerna är fredliga, här går protesterande judar, palestinier, tyskar och en grupp av Berlins stora internationella krets tillsammans, många med flera olika flaggor på svaj, den palestinska, den libanesiska och regnbågsflaggan. Demonstrationerna följer en typ av manus, och crescendot tar sin startpunkt i när poliserna tar på sig sina hjälmar. Demonstranterna följer andra säkerhetsåtgärder där mobiltelefoner för att säkra dokumentationerna av polisens övervåld exempelvis inte kan låsas upp med hjälp av fingeravtryck. Alla vet att det sker inom kort, koreografin där polisen formerar sig i grupp och springer in i folkmassan utan hänsyn för att göra en helt godtycklig arrestering av vem som helst i gruppen. Poliserna spelar själva in sitt agerande nogsamt, vilket är absurt. Några av poliserna deltar inte i våldet, deras enda uppgift är i stället att filma händelserna med kameror på höga pinnar.

De arresterade blir bortsläpade, och även om de inte gör minsta motstånd, får de utstå slag och helt omotiverade stryptag och misshandel under begreppet ”diverse”. Unga, äldre, rullstolsbunda och till och med åttaåringar blir jagade, arresterade, nedbrottade på asfalten och får tillbringa några timmar i arresten. Demonstrationerna upplöses och poliserna följer med ner i tunnebanestationerna och på tågen för att slå ner demonstranter som fortsätter att sjunga ”Free free Palestine” eller viftar med Palestinska flaggan eftersom man då demonstrerar på allmän plats och inte under demonstrationen som har tillstånd.

Påståendet att det pågår ett folkmord är efter en rättslig prövning legalt i Tyskland nu. Det ska enligt samma rättsprocess också vara lagligt att säga ”from the river to the sea”, men det är inget som Berlins poliskår bryr sig om – tvärtom - de åberopar i stället batongens rätt, och i flera videofilmer kan man se hur de motiverar och försvarar arresteringar med ”She said ’from the river to the sea’, I saw it”. Att videoinspelningarna dokumenterar att ingen sa orden innan arresteringar är ointressant, polisens och våldets lag trumfar.

Efter demonstrationerna laddas hundratals mobilfilmer upp på sociala medier där polisens övervåld påvisas, bevisas, bevittnas och sprids – men plockas inte upp av media. Springerkoncernens tidningar beskriver istället demonstranterna som önskar ett fritt Palestina konsekvent som ”judehatare” (Judenhasser) eller Hamas-understödjare (Hamas-Unterstützer).

För att begripa varför Tyskland stänger dörrarna, drar ner rullgardinen, instiftar lagar och gör resolutioner behöver man förstå begreppet ”Staaträson” som återkommande åberopas.  Staatsräson kan översättas som "statens intresse" eller "statens förnuft" – eller ”rikets säkerhet”. Det innebär principen att en stat ibland måste agera utifrån vad som är bäst för dess överlevnad och stabilitet, även om det kan strida mot moraliska principer eller lagar. Det handlar om ett överordnat nationellt intresse som prioriterar statens existens och suveränitet över andra värden. Tyskland använder Staaträson för att legitimera beslut gällande relationen till Israel som en del av efterkrigstidens försoningspolitik – dvs åtagandet att skydda Israels existens är överordnad politisk opinion.

Begreppet Staatsräson har funnits i tysk politisk teori i århundraden, men dess användning som en officiell politisk princip blev mer framträdande genom Angela Merkels uttalande i Knesset 2008 att "Israels säkerhet är en del av Tysklands Staatsräson". Detta satte tonen för en ny era där Staatsräson blev en offentlig princip snarare än bara en underliggande doktrin.

Ett skifte?

Dagen innan den nämnda resolutionen röstades igenom, den 6 november, föll den tyska koalitionsregeringen och nyval sker i februari 2025. Många menar att de enda som vinner på nyvalet är högerextrema Alternativ für Deutschland (AfD), där antisemitiska röster får en helt annan klangbotten. Det är därför Nan Goldins öppningstal blir en symbol för ett svagt hopp, likt Marlene Diedrichs sång ”Ich hab‘ noch einen Koffer in Berlin”. Dietrich sjöng från sin exil efter att ha kritiserat nazisterna, och satte fingret på en nostalgisk känsla av tillhörighet och en förhoppning om att kunna återvända som många ”utsorterade” individer i exil från Tyskland kunde relatera till. Det var en påminnelse om stadens roll som kulturellt centrum före kriget och blev en symbol för längtan, identitet och försoning i en tid av delning och förändring. Kan Tysklands utveckling mot en auktoritär polisstat förändras, försenas eller förhindras?