Bästa 2023: Konst
Power Ekroth
1.
Nystart, Haus der Kultur der Welt, Berlin
Haus der Kulturen der Welt
I början av juni månad återöppnade Haus der Kulturen der Welt i Berlin med pompa och ståt. Den ikoniska byggnaden som fått stå som symbol för ett postkolonialt och ursäktande Tyskland, där hela världen, åtminstone i teorin, ska vara representerad. Huset, som fått välförtjänt kritik för att vara del av efterkrigstidens starkt problematiska och programmatiska västliga propaganda genom att fungera som en megafon för ”den fria världens” krigsretorik under många år, hade varit stängd några månader. Stängningen var en del av en intern process, där en ny chef, Bonaventure Soh Bejeng Ndikung, tillsattes med befogenhet att bygga upp en ny stab med curatorer och omvärdera huset.
Bonaventure Soh Bejeng Ndikung
Rum och salar har fått nya namn efter starka konstnärer, artister och teoretiker som Myriam Makeba, Celia Stojka, Beatriz Nascimento och Sylvia Winter. Soh Bejeng Ndikung, en färgstark curator och doktor i bioteknologi, som startade och drev SAVVY Contemporary mellan 2009–22, har genom sitt arbete skapat en plats för rörelse och reflektion. Han har öppnat dörrar för konstnärer som kanske annars inte fått synas, vilket gör honom både uppskattad och kontroversiell. Han är kontroversiell eftersom hans arbete bygger på en kritik av den hegemoni som råder vad gäller västvärldens överordnade status, vilken han systematiskt har motarbetat.
Under öppningsdagarna i juni blev det tydligt att en stor förändring hade skett. Framför allt var det påtagligt att en mycket bredare publik hittat hit. Feststämningen och euforin var svår att ta miste på, axlarna var sänkta och Soh Bejeng Ndikung hyllades som en kung. Utställningen O Quilombismo – Of Resisting and Insisting. Of Flight as Fight. Of Other Democratic Egalitarian Political Philosophies. tog avstamp i det brasilianska uttrycket för förbrödring och solidaritet mellan frigjorda slavar, visade över 70 konstnärer och konstnärsgrupper med ett omfattande förmedlingsprogram blandat med ett stort konsertprogram. HKW har förvandlats till en konstnärlig kärnreaktor där endast den mest inbitne surputt eller konservative skulle kunna känna cynism. Men konservativa motståndare till postkolonial teori finns det gott om i Tyskland. Den nya tuppen har tack och lov ännu styrelsens stöd gentemot dem som hävdar multikulturalismens misslyckande, även om det, enligt källor inifrån, blåser kallt.
2.
Selma Selman, her0, Martin Gropius Bau, december – januari 2023–24
Bosnienfödde Selman är konstnär och aktivist med romsk härkomst, något hon använder i sin konst. Den som letar efter ödmjukhet har inte mycket att hämta i utställningen her0, som alluderar på her (hon) och zero (0) på Martin Gropius Bau i Berlin.
Still från Selma Selman, Mercedes Matrix, 2019
Med verk som inbegriper performance, fotografi, videoinstallationer, ljudinstallationer och skulptur lyckas hon förmedla en enorm energi och en vägran att bli undergiven. Hennes personliga historia bakas in i verken och hennes familj är ofta delaktiga i hennes performances. Hennes far äger ett skrotupplag där hela familjen arbetar med att utvinna värdefull metall från bilar, gamla datorer etc. Sedan barnsben har hon använt sig av överblivna metallbitar för att måla på, ofta självporträtt. Barnäktenskap, den kvinnliga rollen i romska samhällen och utbildning är återkommande teman.
I dokumentationsmaterialet av performance-verket Mercedes Matrix arbetar flera familjemedlemmarna med att bända isär en Mercedes, en ultimat symbol för konsumerism. Det brakar och knakar, huggs och krossas när kapitalismens buk sprättas upp, men på Selmans panna syns inga svettdroppar.
3.
Grupp-uppsägningen bland curator-kommittén för documenta
Det finns förmodligen inget mer intressant och coolt curatoruppdrag än att få curatera documenta i Kassel. Snäppet ännu coolare är nog ändå att få vara med och bestämma vem, eller vilka, som ska få uppdraget. Men gruppen av sex personer som fick detta ärofulla uppdrag sa upp sig, och med sina starka avskedsbrev har de försatt inte bara documenta i gungning, utan hela konst- och kulturbudgeten från kulturministeriet, kulturministern och utrikespolitiken – ja hela den tyska efterkrigspolitiken – i fritt fall. Det är mycket illavarslande för documentas framtid, en institution som länge levt på ett oantastligt rykte.
Mot slutet av 2023 råder stor frustration och desperation bland konst- och kulturarbetare i Tyskland. Utställningar blir inställda, uppdrag blir indragna, kulturcentra stängs ner och anställningar avslutas på grund av vilka Facebook-inlägg man gillat, eller om man har uttalat sig kritiskt om inte bara Hamas, utan även om folkmordet i Gaza. Det internationellt präglade konstlivet i Tyskland och framför allt Berlin har levt på fantasin om en fri och experimentell plats, men har kommit till ett abrupt stopp.
Redan våren 2022 skedde en hård inbromsning, då ett verk på documenta 15, curaterad av den indonesiska konstnärsgruppen ruangrupa, bedömdes vara antisemitiskt. Det ledde till att verket togs bort och generaldirektör Sabine Schormann avgick. Framtida curatorer för documenta kommer inte längre att ha fullständig frihet i sina val. En plan föreslogs där curatorn tidigt måste redovisa sina konstnärliga val för en grupp med oklara urvalskriterier.
Att hitta en curator för documenta 16 i 2027 blev en utmaning. Den internationella kommittén, bestående av Ranjit Hoskoté, Bracha Lichtenberg Ettinger, Simon Njami, Gong Yan, Kathrin Rhomberg och María Inés Rodríguez, stod inför svåra beslut. Men i november 2023 kände Ranjit Hoskoté sig tvingad att lämna uppdraget.
Curator-kommittén innan massuppsägelsen: Gong Yan, Bracha Lichtenberg Ettinger, Kathrin Rhomberg, Ranjit Hoskoté, Simon Njami, och María Inés Rodríguez
Anledningen var den kritik som uppstått, och ett fördömande från documentas ledning i ett officiellt pressmeddelande, för en handling Hoskoté gjort under 2019, nämligen att skriva under ett upprop som förespråkat en ekonomisk bojkott av Israel. Sedan maj 2019 har Bundestag röstat igenom att alla rörelser som pressar Israel ekonomiskt i syfte att motverka ockupation av palestinskt land är antisemitiska.
Hoskoté menar i sitt avskedsbrev att det i Tyskland råder en toxisk atmosfär där nyanserad diskussion är omöjlig. Den israelske konstnären och filosofen Bracha L. Ettinger skrev under sitt avskedsbrev någon dag senare, ett brev som vädjade om att få tid att sörja, att få tid att tänka – något hon beskriver som omöjligt i dagsläget, och även om hon inte är lika explicit är det ändå tydligt att hon inte är oense med Hoskoté.
Efter ytterligare några dagar kom ytterligare ett avskedsbrev, denna gång från de fyra återstående i gruppen (Njami, Yan, Rhomberg och Rodrígues) som är väl värt att läsa i sin helhet, och som avslutas på ett sätt som inte kan feltolkas:
In the current circumstances we do not believe that there is a space in Germany for an open exchange of ideas and the development of complex and nuanced artistic approaches that documenta artists and curators deserve. We do not believe that any acceptable conditions can be created in short term and consider it to be disrespectful of documenta’s legacy to simply remain content with the current situation. Therefore, we respectfully resign from the Finding Committee of documenta 16
Att denna grupp curatorer och konstkritiker så tydligt tar ställning för konstens och kritikens frihet och samtidigt sätter sin egen konstvärldsstatus, sin inkomst och sitt inflytande på spel med en medveten handling som dessutom sätter hela Tysklands utrikes-, inrikes- och kulturpolitik i gungning, är befriande. Rummet för yttrandefrihet i Tyskland är definitivt mindre än det var i början av året, och i denna intensiva tid av anti-intellektualism är deras avsked mycket inspirerande.
