Straffkolonien

Sofia Roberg

I Franz Kafkas novell I straffkolonin anländer en forskningsresande till en ö och blir förevisad en tortyr- och avrättningsmaskin som under tolv timmar ristar in domen i den dömdas kropp innan avrättningen fullbordas. Den entusiastiske officeren som förklarar maskinen vill få forskningsresanden över på sin sida för att försvara ett brutalt rättssystem som även resten av kolonin uppfattar som förlegat. Maskinen och dess procedur är en perfekt sammansmältning av förmoderna avrättningsformer och modern byråkrati, där den dömda inte får veta vad den blivit dömd för annat än genom skriften i kroppen, som det blir den dömda människans sista arbete att uttyda.

Jag förstår varför Leila Inanna Sultan använt denna novell som fond för sin debutdiktsamling Straffkolonien, i vilken den europeiska flyktingbyråkratin skärskådas: avhumaniseringen och tolkningsprocessen är centrala motiv även här. Straffkolonien är på sätt och vis narrativ dikt; den följer en flyktings väg från krig och oro, över Medelhavet och genom den svenska byråkratin till slutförvaret och ”verkställandet” av återvändandet. Samtidigt gör Sultans poesi motstånd mot berättelsen. Dikterna är fulla av mångtydighet och lakuner – tomrum där namn och konkreta händelser lämnas outsagda. Särskilt våldet utelämnas, i de poetiskt omkonstruerade förhörssamtal som utgör en central del av boken. Huvudperson är på sätt och vis inte heller flyktingen, även om det är med detta du, i all sin vaghet, som läsaren lider. Om boken har en huvudperson är det snarare maskinen i sig.

Den avhumaniserande byråkratin kristalliseras alltså till ett månghövdat subjekt, sett genom Kafkanovellens filter. Så här kan det låta när den talar:

dina grundläggande rättigheter ska tillgodoses /

hjälpmedel / tvångsmedel / åtgärder /

sådana situationer kan uppstå /

det ska inte ske /

till varje / pris /

kostnadsaspekten är en viktig fråga /

Eller det än mer cyniska: ”Jag verkställde / min besvärliga    / Jag firar med tårta / och önskar samtidigt / allt / gott / i hemlandet/”.

Sultan använder sig av citat från den byråkratiska apparaten på ett sätt man känner igen från exempelvis Ida Börjels experimentella dokumentärdikt. Men detta material samsas med andra röster och perspektiv – ibland är dikten högtravande, ibland sakligt beskrivande. En del passager skildrar dialoger eller snarare förhörssituationer där du:ets redogörelse ifrågasätts av ”maskinen” vars tal karaktäriseras av snedstreck som bidrar med känslan av en mekanisk röst. Ibland vävs modifierade citat ur Kafkas novell in i migrationsverkets språk: ”min dom låter inte sträng / det bud som du brutit mot / får du skrivet på / kroppen”.

Det är en modig debut, för det är svårt att gestalta flyktingens situation utan att vare sig poetisera lidandet eller underkasta dikten journalistikens språk. Det märks att Sultan har brottats med sitt ämne; boken ger stundtals intryck av sökandet efter en form. I ett avsnitt övergår poesin till lyrisk dramatik, och boken avslutas med ett index, som också kallas ”maskinens manual”.

Kafkas novell är dessutom långt ifrån den enda intertexten; diktsamlingen vibrerar av allusioner, och många av dem kan härledas till ett mytologiskt spår. Migrationsverket är inte bara en maskin utan också en huldra, och maran rider flyktingarna om nätterna. Det förekommer många referenser till nordisk mytologi, och i (den nu för tiden näst intill obligatoriska?) källförteckningen står också ett översiktsverk över nordisk mytologi listat. Däremot nämns inte Homeros, trots att dikten flera gånger alluderar på episoden i Odyssén då hjälten överlistar Cyklopen genom att kalla sig själv ingen.

På sätt och vis är det givet att låta flykten berättas inom ramarna för en episk sagovärld: sagans grundstruktur av uppbrott, äventyr, prövningar och hemkomst bildar en fond mot vilken flyktingens öde utspelar sig. Vi känner igen resan från hemmet, över havet, till landet långt borta – men skatten utgörs i detta fall av det levbara livet och förvägras hjälten som istället låses in i förvaret och skickas tillbaka till utgångspunkten: hemmet som inte alls utgör den trygghet som sagorna lovar.

Men Sultan lyckas inte riktigt binda samman alla dessa trådar, och diktsamlingen blir därmed en aning spretig – man kan se spår av debutantens process att finna sitt egna uttryckssätt. Jag lyckas exempelvis inte få grepp om de återkommande referenserna till olika mineraler och halvädelstenar. Å andra sidan, ska man förvänta sig att förstå allt i en diktsamling som handlar om det obegripliga i maskinen – byråkratin – och dess undergrävande av människovärdet? Jag uppskattar i alla fall greppet att skriva sviternas titlar i morsekod – ett främmande alfabet som jag först studsar emot som inför en vägg, men sedan börjar tyda med hjälp av en chiffernyckel. De här återkommande trösklarna gör någonting med läsningen. Jag sätts i den oförståendes position, blir någon som måste lära sig uttyda det obegripliga. För mig är det lätt, jag kan titta på en bild och ta min tid. Efterhand som jag lär mig känna igen de vanliga bokstäverna går uttolkningen snabbare. Men medan min läsning fortskrider sitter diktens du kvar i en omöjlig tolkningssituation. Min enda invändning är att kapitelrubrikerna skrivs ut i slutet av boken – halvvägs igenom upptäcker jag detta, men ihärdar med mitt avkodande eftersom jag upplever att det faktiskt tillför läsningen något.

För tolkning och översättning är en viktig aspekt av Straffkolonien, precis som i Kafkas novell. Jag kommer att tänka på förra årets mest uppmärksammade poesidebut, Johanna Larssons Bokstavstro, som handlar om översättningens omöjlighet och lockelse. Ämnet viras där kring den kristne missionären John Chaus dödliga försök att sprida Guds ord till människorna på ön Norra Sentinel. I Straffkolonien aktualiseras frågan om översättning och tolkning i en helt annan kontext, men med en minst lika akut prägel. Asylprocessen kringgärdas av översättningsproblem: mellan svenskan och flyktingens modersmål, men också mellan traumatiska erfarenheter och ett av handläggaren godtagbart uttryck: ”du svarar men om sakerna som brukade få mig att gråta inte längre” heter det, och på ett annat:

du ser någon vika undan med sin blick mot sitt block

du hör någon säga    tolken kan inte översätta    det

finns något som inte kan överföras

mellan språk

Detta är ett utdrag ur ett längre avsnitt där översättningens omöjlighet möter myndighetsutövandet. Går det att överföra sitt lidande till ett språk som maskinen förstår? ”till maskinen måste man tala på maskiners vis”, säger tolken, och när du:et inte förmår iscensätta de rätta känslorna och formuleringarna blir den bristande förståelsen nästan lika fatal som för John Chau. Asylansökan avslås och du:et hamnar på det så kallade förvaret för att så småningom ”verkställas”.

Poetens problem blir då att finna en form att gestalta denna avförmänskligande process på ett sätt som inte avkräver att flyktingens traumatiska upplevelser ska behöva uttalas i empatiskapande syfte. För måste vi verkligen ha en ”trovärdig berättelse” för att förstå att någon som lämnat sitt hem och klivit på en överfull båt har en anledning att fly och en rätt att stanna? Kafka kämpade med tyskan som menade sig vara tänkarnas och diktarnas språk, samtidigt som det genomsyrades av obscen antisemitism. Sultan bänder på svenskan och framvisar byråkratspråkets avhumanisering samtidigt som flykten och vägen genom flyktingbyråkratin upphöjs till en poetisk halvfiktion, där huldror och maror är verklighet och där man måste undvika att utge sitt rätta namn om man inte vill fastna i förvaret.

Jag läser Straffkolonien som ett försök att vittna utan att berätta, att rikta ljuset mot en plats som är okänd för de flesta av oss men som samtidigt är en del av vårt samhälle. En plats där det nakna livet, i biopolitisk mening, är allt som spelar roll. ”en sak är fortfarande obegriplig / det finns en sak som fortfarande är obegriplig / varje människa har en inneboende rätt till livet” heter det i början av boken. I slutet upprepas de två första raderna, den sista har fallit bort. Det finns många sätt att tolka det bortfallet. Sultan tvingar i alla fall läsaren att reflektera över avhumaniseringens orsaker och effekter, och som debutverk är Straffkolonien imponerande – och lovande.

Sofia Roberg, doktor i litteraturvetenskap, kritiker och poet