Rebecca Schlottau

Läser man Walter Benjamins Moskvadagbok som en dagbok riskerar man att bli besviken. Det är tur. Istället för bekännelser och självrannsakan ger den oss tillgång till något helt annat – ett öppet och precist seende utåt.

Motsatsen till en besvikelse är den nya, och första, svenska utgåvan av Moskvadagbok. När någon, som är fallet med Benjamin, har fått sina Gesammelte Schriften publicerade på Suhrkamp tar det emot att läsa dessa texter någon annanstans. Allt brukar kännas som ett nedköp jämfört med den tyska litteraturens referensbibliotek. Förlaget Faethon och översättaren Christian Nilsson har dock lyckats med konststycket att ge oss en översatt utgåva som är ett angeläget dokument i egen rätt. Den är snygg (på ett franskt sätt – det bästa av två världar!). Texturvalet tar ett unikt helhetsgrepp om Benjamins resa till Moskva: förutom dagboken ryms även essän ”Moskva”, publicerad 1927 i Martin Bubers tidskrift Die Kreatur, två korta artiklar och flera brev från resan.[1] Notapparaten är noga genomarbetad och utvidgad. Det finns nu på svenska en Benjamin-bok som saknas på tyska.[2] Nilssons översättning är så bra att den knappt märks; vi är med Walter Benjamin i Moskva vintern 1926/1927.

Benjamin har rest till Moskva efter att under en tid ha lekt med tanken på att etablera sig i staden. Moskvas lockelse är mångbottnad. Staden är politiskt spännande. Likt många andra progressiva intellektuella vid denna tid är Benjamin nyfiken på tillvaron i det post-revolutionära ryska samhället. Han överväger att gå med i partiet och undrar: ”hur lever intelligentian i ett land i vilket proletariatet är uppdragsgivare?”[3] Han har några skrivuppdrag att arbeta med, bland annat Moskva-essän till Bubers tidskrift och en exposé om Goethe till den officiella sovjetiska encyklopedin. Och så är han kär. Några år tidigare på Capri har han lärt känna Asja Lacis, en ”bolsjevikisk lettiska” som jobbar med politisk teater och pedagogik. Hon bor numera i Moskva. Sedan mötet på Capri sammanfaller hennes betydelse för honom och hans intresse för marxismen på ett sätt där kärlek och politik inte går att skilja åt. Att studera Moskva som politiskt fenomen och att vara nära henne, geografiskt och teoretiskt, kongruerar.

Bilder: Walter Benjamin och Asja Lacis

Moskvadagboken är Benjamins anteckningar från denna viktiga resa. I förordet introducerar Gershom Scholem dagboken som något av det mest personliga Benjamin har skrivit, “en skoningslöst uppriktig konfrontation med sig själv”.[4] Med denna ingång och utifrån de associationer rubriken ”dagbok” väcker är det lätt att vänta sig uttrycksfulla bekännelser och intima detaljer. Sådana förväntningar grusas snabbt. Besvikelsen är dubbel. Benjamin själv är besviken – kärleken är olycklig och det politiska hoppet svårt att hålla fast vid. Han har kontakt med Asja nästan varje dag, men deras relation stagnerar. Han väntar på henne men hon uteblir, de lyckas träffas men är inte ensamma (att hon lever i en relation med en annan man, regissören Bernhard Reich, verkar vara Benjamins minsta bekymmer), hon är på dåligt humör, hon avvisar hans närmanden. Ibland får han kyssa henne, ofta bråkar de. Benjamins försök att få fäste i Moskva är tafatta och misslyckas även de. Språkbarriären utesluter honom från de flesta samtal, han fryser och halkar på de isiga gatorna, hans Goethe-exposé blir refuserad och hamnar i onåd hos uppdragsgivaren. Det gör ont att följa Benjamin genom hans elände.

För dagboksläsaren förstärks besvikelsen av att Benjamin genomlider situationen på ett alltigenom stoiskt sätt, även inför sig själv. I vår tid av självoptimering och identitetsskapande tycks ett sådant tröstlöst lidande svårt att acceptera. Borde inte Benjamins dagbok innehålla mer självrannsakan? Kunde han inte åtminstone försöka lära sig något av det hela, ’kämpa’, eller hitta ett konstruktivt förhållningssätt till svårigheterna? Det gör han inte. Han sitter ensam på sitt hotellrum, tröstäter marsipan och läser Proust. Det finns ingen uttrycklig konfrontation med de egna känslorna. De hamnar i parentes. ”Sedan”, skriver han, ”gick jag mycket trött (och förmodligen ledsen) upp på mitt rum.”[5] Benjamin försöker överhuvudtaget inte att hantera sin egen identitet. Det är detta som gör dagboken så fin. Han iakttar och skriver. Det är den tröst han erbjuder oss, och sig själv (förutom marsipan, då). Iakttagelserna är underbar läsning. De handlar om Asja, om staden, om teateruppsättningar, om de människor han möter. Blicken har stor spännvidd – allt ifrån misantropisk trötthet till barnslig nyfikenhet. Han hamnar på en middag där ”det sämsta var gästerna” och ”det dansades mycket illa”.[6] Han skriver flera sidor om sockerdekorationerna på de ryska tårtorna och fascineras av att ”’sockerbagaren’ i de gamla barnböckerna bara verkar ha överlevt i Moskva”.[7] Beskrivningarna är ett precisionshantverk. Inget mer behöver väl sägas om stämningen i en teatersal än ”doften av parfym mötte mig redan när jag trädde in i salen. Jag såg inte en enda kommunist i blåblus, däremot några typer vilka var som hämtade från George Groszs teckningar.”[8]

Den svenska utgåvan av Moskvadagbok låter oss läsa denna dagbok tillsammans med essän ”Moskva”. Det är helt rätt – fler aspekter av Benjamins seende blir synliga i samläsningen. I den korta essän har Benjamin gjort ett urval av iakttagelser från dagboken för att ge sina tyska läsare en pregnant bild av Moskva (allt personligt är bortredigerat). Essäns konstruktion, tillsammans med breven där han skriver om sitt arbete, uppenbarar att Benjamin har en medveten metod för att ta sig an staden. Hans utgångspunkt är det oavgjorda läget i det post-revolutionära Ryssland. Två år efter Lenins död är hela samhället fortfarande i rörelse, men NEP-politiken har pågått i några år och Stalinismens problem börjar märkas.

Att vara närvarande i detta skeende […] är utomordentligt värdefullt. Allt håller på att byggas eller byggas om och nästan varje ögonblick reser mycket kritiska frågor. [Det är omöjligt att veta] vad det kommer att bli av detta i Ryssland. Kanske en verklig socialistisk gemenskap, kanske något helt annat.[9]

För att ta sig an staden i detta ögonblick har Benjamin ett särskilt program. Han vill avstå från ”all deduktiv abstraktion, all prognostik, inom vissa gränser också alla omdömen”.[10] Konkreta fenomen kan fånga den oavgjorda situationen bättre än teoretiska analyser, det är hans idé. Därför skriver han inte om partiprogram utan skildrar reklamskyltar, överfulla spårvagnar och de för Moskva så speciella innegårdar där ”den ryska byn leker kurragömma”.[11] Den sovjetiska verkligheten beskrivs genom dess konkreta yttringar: klassrum som likt tempelväggar är täckta med röda teckningar, boendesituationen där småborgerliga lägenheter har förvandlats till ”fältläger”; affärer ”där Lenin går att köpa som specialartikel i alla storlekar, poser och material”.[12] Benjamin fokuserar på materiella detaljer och estetiska intryck. Tänkandet i bilder är typisk för Benjamin. Han ”läser verkligheten som ett konstverk”.[13]

Ögonblicksbeskrivningen från Moskva 1926 är dock en särskilt sorts bild. Den kan läsas som ett första exempel på något som blir centralt i Benjamins senare verk – en dialektisk bild.[14] En dialektisk bild ”uppstår i en av spänningar mättad konstellation” skriver Benjamin i Passagearbetet.[15] Där ”spänningarna mellan de dialektiska motsatserna är störst” bör ett ögonblick ”sprängas ut ur historiens kontinuum”. Det är exakt ett sådant ögonblick – mättat av spänningar, eftersom situationen är så oviss – han bevittnar i Moskva. Istället för att genom prognoser placera in det i en tidslig kontinuitet vill Benjamin se det för vad det är, med alla spänningar nedtecknade som en konstellation av parallella möjligheter i stunden.

De dialektiska bilderna i Moskva-essän markerar kraftlinjerna kring vilka stadens situation kristalliserar sig. Olika utvecklingsspår och rörelser blir synliga. Spänningen mellan den ryska bondska folkloren som framträder i gatuförsäljarnas färgglada och fantasieggande utbud, och Kremls ordning, manifesterad av bländande strålkastarljus och miliser som jagar handlare utan tillstånd, är en sådan kraftlinje. En annan linje är motsättningen mellan det religiösa arvet och det nya sekulära styret. Benjamin visar denna spänning genom en beskrivning av Moskvas kyrkor, en dialektisk bild som också framträder genom en överlagring av olika tider. År 1926 utmärker kyrkorna sig genom tystnad, revolutionärerna har ”befriat staden från [sorgsna] klockringningar”. Samtidigt visar den blotta mängden kyrkor hur Moskvas invånare var omringade av den religiösa makten under tsarens tid. Kyrkornas arkitektur vittnar om ännu en epok, den bysantiska storhetstiden. Bilden synliggör parallella rörelser: revolutionen har åstadkommit en frigörelse från det religiösa och den forna maktens förtryck; den riskerar att bli ett nytt förtryck när kulturarv och mångfalden av traditioner är hotade. Det har blivit svårt att hitta bodar som säljer ikoner, och de som är kvar ”flankeras av Leninbilder, liksom en anhållen man mellan två gendarmer”.[16] Benjamins dialektiska bilder visar dessa spänningar utan att lösa upp dem.

vintage-russian-poster-lenin-and-electrification-1925-14140-p.jpg

The_eve_of_October_(speech_VI_Lenin_at_the_Finland_station).jpg

Affisch från 1925, Lenin och elektrifieringskampanjen, Ikon med tre händer, Tricheirousa, Ryssland ca 1900, Leninmålning från 1924 av Boris Kustodiev.

Detta Benjamins seende utan omdöme innebär dock inte att han är oengagerad. Han tar inte ställning för ett parti eller en prognos, men något viktigt står på spel: det nya, möjligheten. Benjamins förhoppning om den ryska revolutionen bygger på den möjlighet till något helt nytt den har rivit upp, mot bakgrunden av ett Europa där ekonomisk kris, intellektuell dekadens, kapitalistisk instrumentalisering och gryende fascism utgör det givna. När han beskriver den allomfattande mobiliseringen, där alla – barn, bönder, intellektuella – dras in i det nya livet, är det möjlighetens väldiga kraft som fascinerar honom. Att se möjligheten och att se ögonblicket hänger ihop. Det nya kan enbart skönjas utifrån det singulära ögonblicket och dess kraftlinjer. Det är insatsen i den dialektiska bilden. Senare i de ”Historiefilosofiska teserna” skriver Benjamin: ”i själva verket finns det inte ett ögonblick som inte bär sin revolutionära chans med sig, den behöver bara definieras specifikt, som chansen till en helt ny lösning inför en helt ny uppgift.”[17] I ögonblicksbeskrivningen från Moskva försöker Benjamin fånga revolutionens möjligheter. Samtidigt iakttar han kritiskt allt som riskerar att falla in i nya system eller nya mönster av förtryck. Den växande Leninkulten betraktar han med lika mycket misstanke som förbudet mot gamla ikoner. Att Benjamin beslutar sig för att inte etablera sig i Moskva beror möjligen på insikten att det nya redan höll på att förvanskas.

Genom den metod som essän och breven uppenbarar kastas också nytt ljus på dagboken. Där arbetar Benjamin inte lika metodiskt, men hans seende är på många sätt densamma. På samma sätt som han avstår från omdömen i sina dialektiska bilder låter han bli att tolka och bedöma det egna själslivet och den egna situationen. Denna avsaknad av självrannsakan och konstruktiva lösningar ger honom en öppen blick för det som finns framför honom. Benjamin vågar vara i det oavgjorda. Att han inte håller på med sin identitet betyder inte att han är blind för sin position. Han är väl medveten om sin egen olycka. Det bidrar till hans precision. Med denna blick bortom lycka och lösningar ser han det som annars lätt skulle begravas under omdömen. Asja må vara svår att komma nära, men Benjamin ser betydelsen av hennes gester. En fin scen är när hon skickar ett ägg till honom på vilket hon skrivit hans namn. Han antecknar detta två gånger. När Asjas ansikte är gult av sjukdom och stress ser han det, men han drar inga slutsatser. Istället noterar han helhetskompositionen där hennes ansiktsfärg utgör en degradé av liknande toner tillsammans med den gula klänningen och den gula sjalen. När han försöker beställa en soppa på ryska och misslyckas – han får två skivor ost – är det ett ”fåfängt försök att äta något varmt”. Det är inte lycka men det är litteratur. Och ibland sammanfaller de två. Efter att ha tappat bort en vän och gått vilse hamnar Benjamin ensam på en spårvagn och har inget annat val än att ägna sig åt sitt seende:

Faktum är att en resa tillsammans med henne, vart än den fört mig, förmodligen skulle ha varit betydligt mindre njutbar. Jag var för trött för det. Nu var jag däremot under denna påtvingade och närmast mållösa resa genom en för mig främmande del av staden mycket lycklig.

Scholem har rätt i att dagboken är ett personligt dokument. Men det är inte Benjamins ”konfrontation med sig själv” som den ger oss inblick i. En välbehövlig besvikelse. Moskvadagbokens angelägenhet ligger i Benjamins oförmåga eller ovilja att skriva en vanlig dagbok. Med den svenska utgåvans helhetsblick blir det lättare att se den för vad den är – arkivmaterial från en skrivande persons resa. Ett material som uppenbarar en precis och iakttagande blick även i det mest personliga. Benjamins seende visar oss att något träder fram när vi avstår från bedömningar och sätter vår vilja till lösningar i parentes för att istället vässa blicken. Kanske kan vi då även få syn på möjligheten till något helt nytt.

Rebecca Schlottau doktorerar i filosofi vid Södertörns högskola.

[1] Artiklarna är en Intervju ur Vetjernjaja Moskva, översatt från ryskan av Karin Grelz, och en opublicerad inledning till ”Moskva” för dagstidningen l’Humanité.

[2] Varken på tyska eller på engelska finns texterna i en sammanhållen utgåva. Essän ”Moskau” finns publicerad i Die Kreatur från 1927, och nu i Gesammelte Schriften IV. Dagboken, som inte var avsedd till publicering av Benjamin, gavs ut av Gary Smith 1980 (efter Asja Lacis död), först som en egen utgåva, och nu även i Gesammelte Schriften VI. Noterna i den svenska utgåvan bygger vidare på Smiths noter. Breven finns i Gesammelte Briefe.

[3] ”Opublicerad inledning” skriven till dagstidningen l’Humanité, 230.

[4] Gershom Scholem, ”Förord” till Moskvadagbok, 11.

[5] Moskvadagbok, 20.

[6] Moskvadagbok, 137.

[7] Moskvadagbok, 89.

[8] Moskvadagbok, 68.

[9] ”Brev till Jula Cohn, 26 december 1926”, 239.

[10] ”Brev till Martin Buber, 23 februari 1927”, 249.

[11] Moskvadagbok, 101.

[12] Moskvadagbok, 201, 227.

[13] Stéphane Mosès, L’Ange de l’Histoire: Rosenzweig, Benjamin, Scholem (Paris: Gallimard, 1992), 186.

[14] Begreppet finns med i en notis från 1929 och förekommer frekvent från 1935.