Johan Thurfjell: Den andra sidan

Emet Brulin

I slutet försvinner horisonten, konturerna ögat har att vila på. Johan Thurfjells animerade stumfilm The Hour of Meeting Evil Spirits (2022) börjar i skymningens gråblå dimma ur vilken fjärran öar framträder, och slutar med att vi tappar dem i det gråblå igen. Filmen kan ses i Thurfjells utställning Den andra sidan på konsthallen Fullersta gård i Huddinge utanför Stockholm. En utställning som enligt utställningstexten kommer ur en undran om hur det är att drabbas av Alzheimers sjukdom och Thurfjells erfarenhet av att under ett decennium följa sin far genom den sjukdomen in i dimman, till dödens gräns. Som sådan är den en undersökning av ”andra sidan”, platser halvt bortom medvetandet.

Johan Thurfjell, The Hour of Meeting Evil Spirits (2022) still

The Hour of Meeting Evil Spirits visas i ett centralt rum på 1600-talsgårdens andra våning. Dubbelexponerad: först mot en tunn uppspänd linneduk i en brun träställning av japanskinspirerat snitt (vi återkommer till det); sedan projicerad genom och runt den första duken och ställningen mot en samtida vit projektorsduk. Själva utställningen Den andra sidan är utspridd över en handfull rum på två våningsplan. Den består bland annat av japanska lyktor, animationer, kinetiska anordningar, pastellmålningar, datorstyrda glödlampor, ett spöke, akvareller, kaffe, andar, värmeljus, sorg, glaskulor och fuskekollon.

Det är både beklagansvärt och av vikt att utställningstexten meddelar att utställningen stämmer ur ett liv med Alzheimers. Beklagansvärt för det gör att tolkningsramen sitter som berget. Ingen undkommer en degenerativ sjukdom. Av vikt för det inskärper allvaret. Att betraktaren vet detta leder även till en jämförelse med en annan pågående utställning som tar sitt ursprung i degenerativ sjukdom. Konstnärsduon Goldin&Sonnebys Flare Up på konsthallen Accelerator vid Stockholms universitet.  Flare Up är en konceptuell och cerebral utställning som springer ur Jakob Sennebys liv med multipel skleros (MS). Goldin&Sonneby täcker betonggolvet med kåda, installerar dussintals luftrenare som sprider feromoner och kastar vätskor på glas. De sätter, kort sagt, materiella installationer av koncept i verket som tycks stämma ur frustrationen den degenerativa sjukdomen väcker. Thurfjell, å andra sidan, visar något som skulle kunna betecknas som rörande eller drabbande. Objekt, målningar och grafik som pekar mot sorg och förlust, och något större i och med strävan mot denna andra sidan, någonting bortom, men denna typ av adjektiv – rörande, drabbande – är alltför anfrätta av samtidens kommunikativa språk. Vad som sker på Fullersta gård är att ett rått hjärta läggs på bordet.

Installationsbild, Johan Thurfjells utställning Den andra sidan på Fullersta gård 2025. Verken Liminal, 2023 till vänster i bild.

I ett rum, ett spöke bakom ett draperi, det enda vi kan se är hans skor som rör sig då och då (Liminal, 2023). I en sal handsnidade ekollon som slumpmässigt faller ner i en hink från taket. I salens mitt en japansk lykta. Rummet bredvid spökmannen, ett par små installationer. Tända värmeljus, en glaskula som pendel. Klirrar lite i glasen som den träffar (Still Life, 2025). En märklig, liksom kufig, mystik råder. En snidad liten mansfigur rör sig ryckigt i en träbur med en käpp. En sorglig leksak. (Människan/Maskinen, 2025). I nästa rum, tomma tavelramar. En av dem oval. Värmeljus. Röken stiger ingenvart i videoanimationen Rift (2025).

Här finns mystik, snideri, måleri och video – någon har sysslat, pysslat och arbetat. Sorg och förlust tar sig ofta sådana materiella uttryck mer än annat. Vad som är så, för att använda ett av dessa adjektiv, drabbande är inte vad verken i sig återger utan handlingen bakom. Johan Thurfjell som snidar en liten man som med en enkel motor rycker i sin käpp, som konstruerar en kinetisk anordning som kan få ett draperi att fladdra, en lädersko att rysta och då och då byta position och hur han verkar ha fallit djupt in i en fascination för japanska filmer, lyktor och mystik. Allt medan hans far försvinner längre och längre in i den eviga dimman. Att tappa kontrollen, att ge sig hän. Att leva med frustrationen. Kanalisera och visa upp dess verk. Men detta förutsätter att Den andra sidan tolkas inom ramen för erfarenheten och frågan om Alzheimers sjukdom och förlust.

Filmen The Hour of Meeting Evil Spirits erbjuder något annat. Animationen sveper tyst ur dimman, från enstaka öar i en arkipelag, till några skepp och vidare över en kullig byggd. In och ut ur folktomma byar, en gata, ett kringbyggt hus och tillbaka till bergen innan den 20 minuter senare slutar i samma gråblådimmiga bild där den började. Cirkeln sluts. Det är tyst. Påträngande tyst. Inte ett spår av en människa. Stilla, inget liv och ingen vind. Inget har hänt.

En fascinerande konsekvens av att projicera 24 stillbilder per sekund på en duk är att man kan relatera orelaterade händelser i tid. Tekniskt är det vad Thurfjell gjort genom att digitalisera och animera japanska träsnitt från 1700- och 1800-talet till rörlig bild, men väsentligen avhänder han sig detta cineastiska kardinaltrick. The Hour of Meeting Evil Spirits är ingen film, den generar inget narrativ av disparata händelser. Det är en cirkulär stillbild eller, kan man säga, en ren utblick. Det finns ingen subjektivitet i ’filmen’, inga händelser och ingen plats som erfar och syntetiserar erfarenheten. Den platsen tvingas fram i det nav runt vilken stillbilden visas, alltså hos mig, betraktaren som är utblickens epicentrum,  genom synen mot landskapet och i den generativa tystnaden. Men det är en speciell typ av erfarenhet. The Hour of Meeting Evil Spirits är en stämningsgenerator. Den väcker förvisso tankar och känslor men mest försätter den en i behagligt kuslig stämning. Blågrått hav och dimma, hus, berg, träd och buskar. Titeln hänför sig till skymningstimmen då de onda andarna träder fram och måste besvärjas.

Med The Hour of Meeting Evil Spirits inskärps koncentrationen och en spänning byggs upp i mig i tystnaden och när mina ögon pendlar mellan projektionen på den första uppspända linneduken och den vita duken bakom. Jag börjar föreställa mig vad som ligger mellan dessa plan, inkorporerar diffusa fläktljud och några dagar senare har jag övertygat mig själv att stumfilmen är ljudsatt med klingande musik. Väl ute ur projektionsrummet framträder utställningen Den andra sidan på ett nytt sätt. Är det inte detta som är Thurfjells egentliga film? Bilder och händelser som relateras genom att man rör sig genom framåt i tiden från en till den andra. Utsnitt ur liv, sorg och inre upptäckter som det är upp till mig att sätta samman men som förblir mystiskt.

Installationsbild, Johan Thurfjells utställning Den andra sidan på Fullersta gård, 2025

Jag förstår Thurfjells fascination för den japanska estetiken, dess skräcktradition och den dubblerade projektionsytan som ett sätt att förskjuta erfarenheten och öppna sig själv och därmed oss, hans betraktare. Det som gör Den andra sidan till en så stark utställning är att Thurfjell bjuder på sig själv men inte dikterar vad han är, vad man ska se. Hans arbete bakom, hans sorg, pyssel och plockande, läggs fram för mig att syssla, skratta och gråta med. The Hour of Meeting Evil Spirits blir till gagn för betraktarens fantasi som en utblick mot det främmande;  som skymningstimmen, en rysning längs med ryggraden av njutning eller skräck.

Emet Brulin är redaktör för den svenska konsttidskriften Paletten och skriver regelbundet konstkritik för tidningen Expressen och den nordiska tidskriften Kunstkritikk.