Februari 33: Litteraturens vinter

Uwe Wittstock

Sven-Olov Wallenstein

Uwe Wittstock

Februari 33 : Litteraturens vinter

Översättning Jens Christian Brandt (Nirstedt/litteratur, 2022)

Början på året 1933 i Tyskland visar hur snabbt allt kan förändras: ”den som i slutet av januari avreste från en rättsstat återvände fyra veckor senare till en diktatur”.[1] Uwe Wittstocks studie av litteraturens vinter följer detta lika korta som dramatiska skeende, i princip dag för dag från 28 januari till 15 mars, under vilket Adolf Hitler från nytillträdd rikskanslern blev till Führer och Tyskland till diktatur. Vi ser det genom ögonen på en serie av tidens mest framträdande tyska intellektuella: Heinrich, Thomas, Klaus och Erika Mann, Erich Maria Remarque, Else Lasker-Schüler, Alfred Döblin, Bertolt Brecht och många andra. Boken har karaktär av litterärt montage: i närmare fyrtio korta kapitel möter vi de respektive huvudpersonerna och deras reaktioner på händelser vars vidare konsekvenser ingen av dem kunde överblicka, samtidigt som många kapitel avslutas med en kort redogörelse för parallella våldsamma skeenden utanför den litterära sfären, men utan att dessa två sidor ibland förefaller förbundna annat än genom slump.

De individuella reaktionerna är också högst skiftande. Vissa förstår omedelbart situationens allvar och att flykt är enda utvägen, andra tror sig kunna rida ut stormen. För många av dem som stannade kvar blir lösningen inre exil, andra, som förblir i utkanten av Wittstocks bok, välkomnade den nya regimen. Så till exempel Gottfried Benn, då han med ord som klingar likt en förvridna ekon av Hegel och Heidegger (den senare saknas tillsammans med alla andra filosofer och akademiska intellektuella i boken, vilket möjligen är avgränsning som på något sätt måste göras, men också berövar den många resonanser) i en tidningsartikel som också blir ett radioföredrag svarar på Klaus Manns varningar för den nya regimen med att det inte bara handlar om ett skifte av ”regeringsform, utan en ny vision av människans födelse, kanske en gammal, kanske den sista storartade idén om den vita rasen, förmodligen en av de mest storartade manifestationerna av världsanden någonsin” (cit. 337). Sina visioner av världsanden till trots beläggs Benn ändå 1938 med publiceringsförbud, vilket torde ha varit det som möjliggjorde att han 1953, i en akt av slående historisk amnesi, kunde erhålla Förbundsrepublikens Förtjänstorden av 1:a klassen.

Boken erbjuder på så sätt en rik provkarta på alla tänkbara mänskliga styrkor och svagheter, från avsevärt personligt mod till anpasslighet och kryperi. Det inledande kapitlet, ”Republikens sista dans”, sätter scenen i en serie snabba filmlika växlingar: först möter vi den unge pjäsförfattaren Carl Zuckmayer på väg till Berliner Presseball där Weimarrepublikens intellektuella elit ska samlas, för sista gången som det skulle visa sig – klipp till Klaus Mann som får nog, först av en kabaret och därefter av en maskerad, tar en tidig kväll och ”unnar sig en dos morfin. En rejäl dos” (15) – klipp till Erfurt och premiären på Brechts drama Åtgärden; teatern stormas av polisen – klipp tillbaka till Zuckmayer som på balen observerar idel berömdheter innan han fyllnar till med den forne krigshjältar och sedermera chefen på Luftfartsministeriet Ernst Udet medan berättaren ger oss löpande uppdateringar om de politiska händelserna – klipp till Kadidja Wedekind, den blygare av de två döttrarna till det ständigt skandalomsusade paret Frank och Tilly Wedekind, som nu avslutat sitt arbete på scenen med den medelmåttiga kabaret som så tråkade ut Klaus Mann och anlänt till balen; hennes snabbt skisserade ungdom förbinder oss redan med de övriga i familjen Mann, Gottfried Benn och flera andra, och placerar henne tröskeln till litterär karriär: ”Så är det, tänker hon, jag är pressbalens kejsarinna” (29) – klipp till Erich Maria Remarque, redan berömd författare om vars På västfronten intet nytt Zuckmayer författat en lyrisk recension, och som senare av Goebbels utnämnt till ”en fara för Tysklands anseende” (32) och likt många andra ska ta sin tillflykt till Schweiz.

By Bundesarchiv, Bild 183-M0921-500 / CC-BY-SA 3.0, CC BY-SA 3.0 de.

Kapitlet bildar modell för det som ska följa. Snabba korsklippta personporträtt med tillbakablickar på levnadshistorier och framåtblickar av den allvetande berättaren, alternerande med korta redogörelser för parallella politiska skeenden, ibland närmast av notiskaraktär. De två sidorna kastar skiftande ljus över varandra, ibland via en kontrastverkan mellan författarnas fåfänga omsorg om den egna karriären, erotiska eskapader, sprit- och drogkonsumtion, och den brutala verkligheten, politiska mord, palatsintriger och maktstrider – men inte sällan förefaller de orelaterade och sammanställningen ha ett mekaniskt drag, som om den tillkommit för att bokens konception nu en gång är som den är snarare än på grund av någon saklig nödvändighet.

Att författare står i centrum har ibland föranlett invändningar och antagits vila på premissen att de skulle vara moraliskt högtstående, mer sensibla än andra och förmögna att avläsa det kommande i det nuvarande. I vissa fall kan detta säkert vara sant, men i så fall beroende av personliga kvalifikationer, till exempel en vaksamhet inför för språkliga förskjutningar, som hos Victor Klemperer (LTI: Tredje rikets språk, sv. nyutgåva Glänta 2020). Betraktade som grupp är författare eller akademiker, intellektuella i vid mening, varken bättre eller sämre än andra, och en extraordinär kompetens på ett visst område behöver ingalunda åtföljas av någon förmåga att analysera den politiska verkligheten. Man frestas nästan att säga tvärtom, även om detta är en lika otillbörlig generalisering: det är just expertisen på det egna fältet som leder till självöverskattning och groteska felslut på andra områden. För att ta två exempel från filosofin, belägna vid var sin ände av fältet: den redan omnämnde Heidegger, som från 1933 och framåt kunde identifiera Hitler som det historiska öde mot vilket hans egen demontering av den västerländska metafysiken hade pekat hän; och, mer överraskande och mindre allmänt känt, den analytiska filosofins anfader Gottlob Frege, vars skarpsinne inom logik och språkfilosofi inte hindrade honom från att vara uttalad antisemit och mot slutet av sitt liv i dagboksanteckningar uttrycka sin beundran för Adolf Hitler.[2]

Recensenter har ibland tvekat om Wittstocks bok ska klassificeras som historia eller spänningsroman. Ingen av benämningarna förefaller särskilt träffande: de generella förklaringsmodeller som historievetenskapen oftast laborerar med är i princip frånvarande och den läsare som inte har energi nog att söka upp alla de källor som listas i bibliografin har ingen möjlighet att se var arkiven slutar och bearbetningen till fiktion tar över. Betraktad som spänningsroman har boken det grundläggande problemet att den saknar spänning. Personernas vidare öden är i de flesta fall välkända och de intriger som skisseras förblir alltför summariska för att kunna bygga upp en dramatisk förväntan.

Inget av detta bör emellertid i sig ses som grund för kritik, varken för att författaren skulle vilja undfly historikerns metodiska arbete eller omvänt strunta i den litterära gestaltningens krav. Texten tillhör en särskild genre och om man finner berättartekniken – med dess ständiga överklivningar mellan verifierbara yttre skeenden och fiktiva inblickar i aktörernas momentana själstillstånd, om vilka inga aldrig så gedigna arkivstudier kan ge oss den minsta kunskap – irriterande eller ej är väl ytterst en smaksak. Den har också förlagor bland andra historiker. Wittstock nämner själv Florian Illies 1913: Århundradets sommar som en inspirationskälla, några decennier tidigare kan vi finna liknande ”mikrohistorier” i Carlo Ginzburgs Osten och maskarna och Emmanuel Le Roy Laduries Montaillou, i vilka de stora samhälleliga förskjutningarna ska avläsas i och genom de individuella berättelserna. Tvärtom vore det lika möjligt att se diskrepansen mellan de två nivåerna i Wittstocks framställning som ett implicit erkännande av ett problem, det vill säga att frågan gällande den samhälleliga strukturens förmedling kontra den individuella upplevelsens omedelbarhet inte har något enkelt svar. ”Det vore löjligt”, skriver Adorno (en annan av de tyska filosofer från just denna tid som saknas i boken), ”att med kunskapskritisk subtilitet argumentera mot att när statspolisen under Hitlers fascism klockan sex på morgon knackar på en avvikandes dörr, så är detta mer omedelbart för den individ som drabbas än maktens tidigare operationer och installerandet av partiapparaten i förvaltningens alla grenar, eller den historiska tendens som sprängde sönder Weimarrepublikens kontinuitet och inte uppenbaras annat än som begreppsligt sammanhang, på förbindligt sätt först i en utvecklad teori. Likväl är det factum brutum som är myndigheternas överfall, med vilket fascismen rycker den enskilde in på livet, avhängigt alla de moment som för offret är mer avlägsna och i ögonblicket likgiltiga.”[3] Den kalejdoskopiska framställningen i Februari 33 kunde på så sätt sägas visa fram brottet mellan de två sidorna utan att själv insistera på att veta bättre.

[1] Februari 33, 345. Alla citat med paginering i löpande text är hämtade från denna utgåva.

[2] Heideggers anslutning till regimen i och med rektoratet i Freiburg är välkänd och har givit upphov till en omfattande litteratur. Freges politiska hållning var längre mindre uppmärksammad och har i allmänhet uppfattas som irrelevant för hans filosofi; icke desto mindre väckte upptäckten av hans våldsamma antisemitism djup förstämning bland exegeterna, så t. ex. hos Michael Dummett: ”There is some irony for me in the fact that the man about whose philosophical views I have devoted, over years, a great deal of time to thinking, was, at least at the end of his life, a virulent racist, specifically an anti-semite. This fact is revealed by a fragment of a diary which survives among Frege's Nachlass, but which was not published with the rest by Professor Hans Hermes in Frege’s Nachgelassene Schriften. The diary shows Frege to have been a man of extreme right-wing political opinions, bitterly opposed to the parliamentary system, democrats, liberals, Catholics, the French and, above all, Jews, who he thought ought to be deprived of political rights and preferably, expelled from Germany. When I first read that diary, many years ago, I was deeply shocked, because I had revered Frege as an absolutely rational man”. Dummett, Frege: Philosophy of Language (Cambridge, Mass.: Harvard University Press, 2. ed 1993), xii.

[3] Negativ dialektik, övers. Sven-Olov Wallenstein (Göteborg: Glänta Produktion, 2019), 288.