Marcia Sá Cavalcante Schuback

Till Charlotta Weigelt

Kära Lotta, vi är lyckligt lottade att få kunna läsa din Sokrates, som hjältemodigt försvarstal till filosofin i en värld som dag på efter dag tar avsked från världen.[1] Jag börjar denna reflexion med ett tacktal, i ett tonfall som om det vore början på ett brev. Ett brev är en märklig bärare: det bär orden från någon till någon och driver en annan form av dialog, som vi skulle kunna kalla en dialog utan Sokrates. Sedan länge är namnet ”Sokrates” och ordet ”dialog” så tätt bundna att det blir svårt att tänka det ena utan det andra. Till och med när en ung fransk regissör nyligen satte upp en pjäs om en dialog mellan filosofen Sokrates och fotbollsspelaren Sokrates på den franska scenen för att diskutera de filosofiska och politiska dimensionerna av vad det innebär att förlora.[2] Om en dialog alltid har något sokratiskt i sig varför skulle ett brev då kallas en dialog utan Sokrates? Först och främst för att ett brev är skrivet och som vi vet har Sokrates aldrig skrivit. Enligt Xenofontes och Diogenes Laertios, två ytterligare källor till Sokrates historiska och dramatiska figur förutom hans partiska lärljunge Platon, har Sokrates inte bara inte skrivit utan också vägrat att skriva. På grekiska benämns skriften med ordet grafia, grafé, ett ord som också betyder ”anklagelse”. Sokrates som vi vet blev anklagad för att inte ha erkänt stadens gudar och för att ha fördärvat de unga, vilket ledde ju till att han blev dömd till döden. Sokrates ha vägrat skriva, grafein, ett försvar mot anklagelsen, till grafé. Han vägrade skriva mot skrivandet, han vägrade att skriva för att behålla livet. Han ”valde” att bli vald av döden. Han ställde sin röst, sin levande röst, foné, mot skriften och dess anklagande inneboende tendens. Ty skriften, som förmodligen uppstod som klagan och klagomål, bär inom sig en anklagelse mot döden. Skriften är till sin natur en dödsvägran. Måhända var den egentliga anklagelsen mot Sokrates den att han vägrade skriva, att han vägrade anklaga döden. I ett av de brev som tillskrivs Platon, det andra, som många anser vara oäkta, skriver Platon till tyrannen Dionysos av Syrakusa att han själv – det vill säga Platon – inte har skrivit något och att det inte ska finnas något Platons verk överhuvudtaget. Han lägger till att det som tillskrivs honom som hans verk egentligen är skrivet av Sokrates när denne var ung och ber Dionysos att efter ha läst och läst om brevet bränna dem. En medeltida bild visar hur denna tolkning var levande för många.

Anledningen är att ingen får lita på ett papper, utan endast på minnet. Genom att inte skriva och därmed att inte anklaga vad döden ville förblir Sokrates ännu mer evig än den skrivna evigheten. Han ville bli påmind. Men vad är det som Sokrates aldrig skrivna orden ville påminna om?

De aldrig skrivna orden vill påminna om vad som driver Sokrates bort från skrivandet. Sokrates inre, demoniska, nästan gudomliga röst var hans sätt att påminna om de aldrig skrivna orden. Som ett sätt att tänka tillsammans med Charlotta Weigelts reflexioner om Sokrates röst, vill jag rikta uppmärksamheten mot att Sokrates röst oss hela tiden påminner inte bara om hans atopiska läror, utan framför allt om varför han inte skriver. Jag nämnde inledningsvis att han inte ville anklaga döden. Men han kunde naturligtvis ha skrivit detta.

Heidegger, som inte var en Platonentusiast, skrev i de föreläsningar som publicerades under titeln Was heißt Denken? ett försvar för Sokrates.[3] Medan Nietzsche anklagade Sokrates för att vara ”den som inte skriver” och därmed ha fördärvat själva filosofin, menade Heidegger att just därför var Sokrates ”västerlandets renaste tänkare” (der reinste Denker des Abendlandes). Ett sådant uttalande låter främmande och avskräckande. Vad menar Heidegger med västerländsk ”renhet” och varför skulle en tänkare som inte skriver vara den ”renaste”? Han anser att Sokrates var ”den renaste” för att han inte ville lämna lämnandet som han betraktade som människans öde. Om Sokrates hade som främsta budskap att visa hur filosofin är en gränsens visdom, ett bortom inom det hitom, ett där borta som äger rum här i närheten, det vill säga bland människans angelägenheter, var det för att han visste att filosofin kanske inge är något annat än lämnandets konst, en avskedskonst. Heidegger förstår den sokratiska renheten som en nakenhet inför lämnandet som det mänskliga livets öde. Han ville inte klä om detta öde eller fly ifrån det. Detta visade sig i hans gester och inte minst i handens gester. Jag känner inte någon annan än Heidegger som tidigare har kopplat Sokrates icke-skrivande med handens gester. Heideggers Sokrates är inte bara den som inte skriver för att han föredrar att tala ut och göra det ur en inre demonisk röst; han är den som inte skriver för att han talar med handens gester, gester som för Heidegger är sättet hur människan tänker medan och för att hon talar.

Gästabud, vasmålning, ca. 400 f. Kr. Nationalgalerie Berlin.

Händerna är tänkandets talande gest eller kanske tvärtom: tänkandet är händernas tilltalande gest. Det är klart att Sokrates inre röst lät på något vis. Hur kunde Sokrates röst ha låtit? Själens samtal med sig själv, rösten som han har lyssnat till sedan barndom och som drev honom bort det självklara och alla sorters tvång – vare sig gudomligt eller mänskligt tvång – var inte tyst; Sokrates inre röst var en ljudande och klingande röst. Den var en inre röst som var därute, inte riktigt för att den ville uttrycka något, utan just för att det är detta som definierar en röst, nämligen att vara ett inre som är på samma gång ett yttre. Och detta visar sig som händernas gest. Språket tänker med händer. I denna mänskliga alltför mänskliga konstellation av tänkande, språk och händer visar det sig hur människan inte är annat än ett ständigt lämnade, ja, ett tecknande i luften, för att människan som Heidegger insisterar på, med Hölderlins ord inget annat är än ett tecken, utan tydning, utan smärta, som har nästan förlorat språket i det främmande (Ein Zeichen sind wir, deutungslos,/ Schmerzlos sind wir, und haben fast / Die Sprache in der Fremde verloren).[4] Efter Sokrates, det vill säga när filosofin har etablerats som ”filosofi”, när detta ord spred sig överallt utan översättning, men med alla möjliga brytningar, när filosofin började att skriva ned sina tankar lämnade filosofin lämnandet ”som en som flyr en stark vind i vindens skugga”, med Heideggers ord. Den börjar anklaga döden. Den flyr till litteraturen och sedan dess blir alla filosofer flyktingar, fortsätter Heidegger. De är flyktningar för att de inte längre kan stanna kvar hos lämnandet, för att de inte längre som Sokrates kan ha lämnandet som sina hemvist. Heidegger dömer den västerländska filosofin för att skriva ned sina tankar och tappa bort språket, det vill säga händernas tänkande gest i det främmande. Han kallar denna flykt från lämnandet ”litteratur”. Även om jag skulle polemisera mot honom här och göra anspråk på att litteraturen är just att kunna tänka i händernas gest tycker jag att vi kan behålla som en tanke värd att fördjupa oss i, vad skulle innebära att ha lämnandet och avskedet som en hemvist.

I denna medeltida bild ser vi Platons familj som tar med sig Platon i barnsängen för ett besök till Sokrates. En bisvärm svävar över den lille Platon. Bokillumination av Maître François i Augustinus, *La Cité de Dieu* (Vol. I), översättning från latin av Raoul de Presle, ca. 1475.

Utan att veta hur Sokrates röst lät lever västerlandet i ekot av flera grekiska ord, som bl. a ”filosofi”. Västerlandet lever i ekot av detta ord och av att ha hört om Sokrates som en inre demonisk röst som driver människan bortom det givna, vilket antas som självklart och fast, mot idéerna. I mer än tvåtusen år har vi hört att denna bortdrivande röst talar om tänkandets vikt, inte för människans liv utan för människans goda liv, en skillnad som kanske bli tydligare om vi inser att det goda livet är ett liv inom stadens liv som lever inom kosmos liv som själv lever inom livets liv. På det viset ett människans liv – Sokrates liv – filosofens eller fotbollsspelarens strävan efter det goda livet är strävan efter att hitta människan inom människan. Att tala om ett inom inom ett inom – är ett försök att beskriva ett mycket märkligt rum, nämligen, ekots rum, rummet som byggs av ett röstens eko. Det sägs i Faidon att Sokrates nära sin död skrev dikter och att han hade haft återkommande drömmar som alltid sade detsamma, likt ett imperativ: "Sokrates utför ett konstverk, arbeta” (mousiken poiei kai ergazou, 60e 6–7).[5] Jag känner ingen som har förstått detta imperativ som kom till Sokrates i form av en dröm bättre än Paul Valéry i dialogen mellan Sokrates och Faidros, i Eupalinos eller arkitekten.[6] I ekot av dessa ord hör Valéry ordens musik och poesi och vidare musikens poesi och poesins musik. Han hör framför allt musiken och poesin som den säregna arkitekturen som bildas av röstens eko. Röstens eko, ekots röst – det märkliga rum som förenar ”de två konstarterna som fängslar människan inom människan”,[7] arkitektur och musik, stenens eller luftens verk. Här har människan sin hemvist inom människans eget verk – men ett verk eller rum, ekots rum, som är ett ständigt lämnande. Ty var är ett eko om inte just ett lämnande som inte lämnar sig själv? Valéry kallade detta rum ett sjungande hus till skillnad från tysta och blott talande rum. De sjunger för att de är eko av vissa ord som biter anden som bina gör med kroppen.

Sokrates skrev varken ett försvarsbrev eller något avskedsbrev. Men han lämnade ett röstens rum, ett ekots rum som är ordet för filosofins återklingande rum: filosofin so ett lämnandes rum i vilket vi kan höra behovet att lyda drömmen och utföra det hårda arbetet: lämna inte lämnandet, ta inte avsked från det avsked som världen kräver, även om det skulle vara ett avsked från den form av filosofi som vi ärvt från Sokrates. Fly inte från flykten och arbeta för att återfinna tänkandet som händernas gest och den som vet, som dans utan en dansare, som ett samtal eller en dialog utan Sokrates. Bli sokratiskt anti-Sokrates och upptäck att ”människans djupaste blick är den som möter tomheten. De konvergerar bortom Alltet”.

Marcia Sá Cavalcante Schuback är professor i filosofi vid Södertörns högskola. Hennes senaste publikation är Through the Eyes of Descartes: Seeing, Thinking, Writing (med Cecilia Sjöholm, 2024).

[1] Charlotta Weigelt, Sokrates: Filosofens skepnader (Stockholm: Faethon, 2024).

[2] Frédéric Sonntag, Socrates. https://www.youtube.com/watch?v=1ZVpzg0JKP0

[3] Martin Heidegger Was heißt Denken? (Tübingen: Max Niemeyer Verlag, 1997).

[4] Friedrich Hölderlin: ”Mnemosyne” i Sämtliche Werke, red. Friedrich Beissner (Stuttgart: Kohlhammer, 1953), 2:203–205.

[5] ”arbeta i musernas tjänst” i Claes Lindskogs tolkning, Faidon, i Samlade Skrifter (Lund: Bokförlaget Doxa, 1984), 73.

[6] Paul Valéry, “Eupalinos ou l’architecte”, Oeuvres II (Paris: Gallimard, 1960).

[7] “Il y a donc deux arts qui enferment l’homme dans l’homme; ou, plutôt, qui enferment l’être dans son ouvrage, et l’âme dans ses actes et dans les productions de ses actes, comme notre corps d’autrefois était tout enfermé dans les creations de son oeil, et environné de vue.” (ibid, 103)