Fredric Jameson (1934-2024)
Johannes Björk
I söndags avled den amerikanske litteraturvetaren och kulturteoretikern Fredric Jameson vid 90 års ålder. Med sina båda monografier The Political Unconcious (1981) och Postmodernism, or the Cultural Logic of Late Capitalism (1991) var Jameson inte bara en av den akademiska världens mest inflytelserika och citerade humanvetenskapliga forskare. Genom i synnerhet den senare boken – ursprungligen ett föredrag publicerat 1984 i New Left Review –kom han också att utöva ett starkt inflytande på det offentliga samtalet om sakernas kulturella tillstånd, en inverkan som i sin omfattning sannolikt bara kan jämföras med Michel Foucaults.
I sin diskussion om postmodernismen föregrep Jameson en rad samtida diskussioner såsom upplösningen mellan hög- och subkultur, om hur ”estetisk produktion idag blivit införlivad i den allmänna varuproduktionen”, om arkitekturen som primärt exempel i och på en uppmärksamhetsekonomi, liksom hur pastischen blivit den förhärskande formen inom kulturell produktion, det vill säga att konsthistorien blivit ett förråd vars stilar samtiden på ett förment neutralt sätt kan använda sig av efter att modernismens originalitetstanke gått om intet.
Fredric Jameson
För Jameson var det verkligt intressanta dock inte exemplen som sådana, utan det sätt på vilket de var spår av eller gav uttryck för den ”frånvarande orsak” som låg till grund för dem och som han som konsekvent marxist talade om i termer av Historien. Tanken formaliserade Jameson i ett närmare hundra sidor långt inledningskapitel, ”Om tolkning”, i The Political Unconscious som inleds med det berömda utropet ”Historisera alltid!”. Kapitlet utarbetar en omfattande och komplex diskussion av de olika former av förmedling som återfinns mellan det kapitalistiska produktionssättets olika konfigurationer (nationell marknadskapitalism, imperiell statskapitalism, globaliserad senkapitalism) och de förhärskande eller exemplariska drag i de estetiska uttrycksformerna.
Att Jameson var konsekvent marxist innebar inte att han var ortodox i någon pejorativ mening. Snarare måste han beskrivas som lyhörd – i nästan alla tolkningar som Jameson diskuterade fann han åtminstone ett regionalt förklaringsvärde. Det var dock bara den marxistiska teorin som kunde fungera som en ”metakommentar”, som kunde införliva de mest olikartade tolkningar inom ”Historien som grund och otranscenderbar horisont”. Samtidigt var Jameson närmast ömsint i sin reservation inför vad det marxistiska perspektivet kan förutsäga om Historien, som när han i en lacanianskt inspirerad formulering slog fast att ”Historien är det som smärtar, det som tillbakavisar begäret och sätter obönhörliga gränser för såväl individuell som kollektiv praxis, det som genom sin ’list’ vänder praxis i grymma och ironiska motsatser till vad som uttryckligen avsågs”.
Om detta har det skrivits spaltmeter och sekundärlitteraturen om Jameson räknas i hyllmeter. Varje kortare kommentar är alltså redundant. Om det finns något meningsfullt att säga så här nära inpå Jamesons död, något som också ligger i linje med hans egen brist på sentimentalitet, så bör det utgå från hans egna tankar om Historien och döden i Det politiska omedvetna
…att livet är meningslöst är ett påstående som inte nödvändigtvis motsäger marxismen vars tämligen annorlunda grundsats är att Historien är meningsfull, hur absurt det organiska livet än må vara. Den verkliga frågan rör inte existentialismens påståenden utan påståendenas känsloladdning: också i framtida samhällen kommer människor att bli gamla och dö, men marxismens pascalska antagande är ett annat, nämligen att dödens idé är långt mer skrämmande och ångestladdad i ett fragmenterat och individualiserat samhälle än i en genuin gemenskap där döden berör gruppen i högre grad än det enskilda subjektet. (övers. Sara Danius och Stefan Jonsson, s. 303)
Att Jameson levde efter denna tanke fick jag själv erfara som hans student vid mitten av 2010-talet. Jameson hade då, 80 år gammal, skänkt en inte obetydlig prissumma till Duke University för att bli undantagen universitetets regler som stipulerade att man inte fick undervisa vid så pass hög ålder. För Jameson var undervisningen en form av gemenskap och han frågade ständigt sina studenter vilka böcker de läste och filmer de såg. Föreläsningen och seminariet var för Jameson ett exempel på den just citerade genuina gemenskapen. För att exemplifiera det allvar med vilket Jameson såg på seminariet: när han själv var tvungen att resa i väg en vecka under sin kurs om psykoanalys försäkrade han oss studenter om att vi inte behövde misströsta, han hade nämligen ”ringt in några kompisar” som skulle vikariera för honom. Och istället för två föreläsningar i veckan blev det då seminariet 9-16, måndag till fredag, med Mladen Dolar, Slavoj Zizek och Alenka Zupankic. Innan avresa lämnade Fred över sitt kreditkort och bad oss doktorander att ta hand om gästerna. Allvar, tillit, uppfordran – ett sätt att hålla livets meningslöshet stången, om än oundvikligt förmedlat av penningens universella ekvivalent.
Johannes Björk är biträdande redaktör för Paletten, musiker och tillfälligtvis skrivande.
