Salad Hilowle on Vanus Labor
Salad Hilowle with Fredrik Svensk in his studio at the Royal Academy in Stockholm, March 2021
Camera & production: Juan-Pedro Fabra Guemberena
Installation images from the exhibition Vanus Labor, and stills from the film with the same title
Excerpt ur katalogtext till Vanus Labor som finns att ladda ner i sin helhet på PDF ovan:
Lönlöst arbete
Fredrik Svensk
Efter att ha blivit tilldelad ”Bernadottestipendiet för sitt arbete med att synliggöra människor med afrikanskt ursprung i svensk konsthistoria” inleder Salad Hilowle hösten 2020 sin ettåriga ateljévistelse vid Konstakademien.
Några månader före Akademiens tillkännagivande händer något med en annan kunglig konsthistoria i Hilowles uppväxtstad Gävle. Den 7 april 2020 lägger Länsmuseet i Gävle upp en 59 sekunder lång film på sin youtubekanal. Rubriken lyder: ”Ett konstverk från Länsmuseet Gävleborg — Fåfäng möda”. Filmen visar ett fotografi av målningen Vanus Labor av David Klöcker Ehrenstahl, målad strax före sekelskiftet 1700.
Först googlar jag verket och ser att en arvinge till Ragnar Josephson (disputerad i Uppsala 1918, professor i konsthistoria, medlem av Svenska Akademien, Dramatenchef och grundare av Skissernas museum i Lund, tillika författare av Ehrenstahls målarlära) sedan den 8 juni 2017 försökt sälja en version av målningen via Stockholms auktionsverk. Utropspris 30 000–40 000 sek.
Till skillnad från alla andra filmer om enskilda konstverk ur museets samling så saknar Vanus Labor berättarröst. ”Några vita barn försöker tvätta bort den mörka färgen på det svarta barnet” läser jag i den svenska undertexten medan stumfilmen zoomar in på detaljer av målningen som ska stärka utsagan. Målningen beskrivs som en allegori, vars sensmoral markeras av dess titel, Vanus Labor: ”Gör inte det som är meningslöst”. Målningen är gjord på beställning av drottning Ulrika Eleonora som ville ha en bild av ”ett svart barn” som just fötts i Stockholm.
Museets berättelse om vad målningen skildrar låter alltså verkets titel och en specifik tolkning av måleriets motiv och form sammanfalla. Ehrenstahls bruk av allegorigenren antas alltså inte kunna inbegripa andra berättelser om relationen mellan barnen i målningen. Genom att göra både titel och genre överordnade motivet marginaliseras konstnärens egen förmåga att bygga in alternativa berättelser i en och samma genrekonvention. Om en historisk händelse är oupplösligt integrerad i språket och sättet på vilket den förmedlas, då undergräver upptagenheten vid det allegoriska vad vi skulle kunna kalla den dokumentära aspekten. Det vill säga det faktum att bild också är ett porträtt av en afrosvensk född i Stockholm. Med ett namn och en röst som presentationen lämnar okommenterad.
Målningen Vanus Labor är en del av det så kallade svenska kulturarvet, skapat mitt under den transatlantiska slavhandeln men före moderna föreställningar som konsthistoria, utveckling, nationalism och vetenskaplig rasism. I tes nummer sju av sina Historiefilosofiska teser skriver Walter Benjamin om hur varje betraktare av det vi kallar kulturarv kommer att drabbas av en rysning.1 Denna rysning är inte bara sprungen ur de konstnärliga kvalitéerna i en målning som Vanus Labor, utan också ur en ”namnlös träldom” som hör till målarens och drottningens samtid. Men snarare än att avslöja hur Vanus Labor är ”ett dokument över barbari”, så måste vi fråga oss vad som går att göra med det idag.
Museets informationsfilm på youtube — en regional förmedling genom ett globalt teknikbolag av en målning ägd av svenska folket — upprättar ett tidsligt och rumsligt avstånd till målningens mening. Samtidigt lägger den frågor om dess ontologiska status i betraktarens mun: ”Idag är det inte helt lätt att förstå den. Är den rasistisk? Är den rolig?”
Monolog ur filmen Vanus Labor av Salad Hilowle
Berätta. Berätta och bli till någon annan.
Plötsligt lade hon ned sin penna och såg mot mig. Ögonbrynet upp mot tinningen, vilden, de kungliga barnen lärde mig att detta betydde oväder.
- Maman a eu de l`Humeur!
De sa att jag alltid hade vilda ögonbryn. Kungligheternas barn sa; Han är ett prov, han är ett försök. Detta barn ska växa upp i en annan del av världen. Ett experiment, en idé av hennes majestät. Så länge jag gjorde på mitt sätt så kallades jag naturbarnet.
Lukt av jord och förruttnelse. En ovanlig smak i min mun. Jag minns; När jag gick med drottningen så sa de alltid; Se, en morian. Så drottningen har funnit honom från en avlägsen plats.
På fester kunde jag höra; Tig svarte löpare, Drottningens apekatt omtalar icke vad en bären skall göra.
Min svarthet kunde aldrig förstås. Jag var alltid tillstädes, det talades om händelser, andra personer. Viskningar om mord, och konspirationer. Det var det som sades till hans majestät, hennes majestät. Jag visste bara att det fanns metoder att överleva på.
-Caméléon!
Jag kände inte tid och datum. Oro och planer korsade varandra. En sak var säker; Ulriksdal sköts upp, Hagaslott skjöts upp. Mina styvsyskon ville väldigt mycket.
Ibland drömde jag om platser. Den ständigt uppskjutna avfärden till den andra världen. Hennes majestät lät vissa dörrar vara stängda. För den som har öron och själv vett att tiga är intet fördolt.
Om natten växte väven fram i mitt huvud. Löv, blommor och grenar. Jag låg i mörkret. Såg det avteckna sig mot den månbelysta grottan, allt tycktes väldigt klart. Här finns en plats som skall berättas till de efterlevande. Det ständigt uppskjutna bygget. Jag fann dem i hålrummen.
Därnäst skall vi återvända, nattetid studerade jag en vårläsning om morianer som var på andra platser. I höga bokstäver stod det: MORIAN, MORIAN. De var icke berett; så behärskade jag läskonsten och skrivkonsten. När jag en dag blev sjuk skickades det sändebud efter Dr. Leuwen. Han sa:
- Malais du tropique!
Min svarthet kunde aldrig förstås.
Till slut kom tiden. Jag fick ett namn. Adolph Ludvig Gustaf Fredric Albert Badin. Men jag fick även behålla det enda namn som jag hade till minnes.
Coschi, Coschi