Sandy Harry Ceesay (f.1995) är dansare, koreograf och författare som tangerar mellan det poetiska uttryckssättens olika landskap. Han är just nu aktuell med sin debutroman Kärlekens Exil (Albert Bonniers Förlag) och medverkar i skrivarkollektivet Qalam.

Sandy Harry Ceesay

ÖDET

PAPPA SÄGER ATT NAMNET kommer från ljuden som väller fram ur skogsbrynet om natten. Dog Island. Djurens vrål låter likt de ensamma hundarnas förtvivlade tjut. Ön påstår han ligger ute i East River.

Du ser den från bron. Brooklyn Bridge.
Bara någon kilometer ner öppnar den sig, stiger upp ur
vattnet som ett sår i marken.

I vattnet? frågar mamma misstänksamt.
Ja, i vattnet, i floden. Där, där.
Han pekar mot horisonten som ligger bakom de höga husen.

Där ligger den, säger han.
Mamma går mot fönstret, ställer sig och tittar ut mot de
tusentals ljusen.

Jag ser inte ett skit, svarar hon.
Imorgon, imorgon baby, säger han med tunga ögonlock och
en släpande röst.

...

Ta mig dit, viskar han. Jag vill inte var här. Ta mig dit. Som om han försökte övertyga sig själv att om han tror tillräckligt hårt skulle hans atomer förflytta sig, luckras upp, lämna sängen, flyga genom väggarna, ut över floden och han skulle vara fri.

...

Mamma berättar om sin barndom, om hennes bror Edun som går bort och flytten ner till Arizona.

Det var en olycka. Vi var ute en dag och lekte. Mamma sa åt
oss att inte gå längre bort än gatans slut, där hon såg oss men självklart kunde vi inte lyssna. Självklart visste vi bättre. Självklart kunde vi allt ta hand om oss själva, trodde vi. Vi var barn. Och vi förstod inte det själva, säger hon.

Det regnade även fast det var soligt. När vi gick ut regnade
det inte alls, det var därför vi ville ut. Vi ville stå i solen, vilket barn vill inte det? Leka i solen menar jag. Det är väl inget fel med det egentligen. Men mamma visste att det skulle regna, att det var en storm på väg. Att vi borde stannat inne, men vi lyssnade inte. Vi var bara barn.

...

De sista åren i sitt liv tar mamma för vana att blanda de vita
tabletterna med genomskinligt överdrag som läkaren skrivit ut, sköljer ner de vita knapparna tillsammans med det som finns kvar i vinflaskan.

Det börjar efter skilsmässan.

Efterskalv från barndomen.

Mamma tror att jorden ska spricka upp, svälja henne hel.
Att hon ska sjunka ner under marken och bli kvar där. Jag vill inte leva såhär.

...

Många år senare besöker jag pappa i det nya huset. Jag går fram till dörren, farstun med vita knutar och ett spindelnät av vinrankor över fasaden. Huset ligger bara någon timma med buss från stan. Upstate New York. Han som växt upp på en liten gård inte långt från Hartsdale. White Plains. Elmsford.

En stad full av ingenting, brukar han säga och skratta.

Jag knackar på. Hör steg som kommer närmare.

Han är fortfarande sig lik.

Vi tar i hand. Sedan föser han mig närmare.

Jag är glad att se dig, säger han och jag tror mig för ett
ögonblick kunna känna den lilla pacemakern, den silvriga låda som sytts in i hans hjärta.

Pulsgeneratorn, genom huden.

Vi sitter där tysta, bredvid varandra. Pappa skalar en apelsin där han sitter i den utslitna, bruna kökssoffan med det randiga tyget.

Hans händer skakar en aning. Han får pausa med jämna mellanrum. Ge andrum åt de flämtande andetagen som svider i bröstet och fingrarna som slutar lyda.

Efter uppväxten och skilsmässan går det månader mellan gångerna vi träffar varandra igen, ibland år. Hela eftermiddagen sitter vi i soffan. Även om pappa inte är många år äldre än mamma, går det ganska fort för kroppen när hjärtat väl lägger av.

Har du hört något från Ma? frågar jag.

Nej, säger han med en blick på ringarna utmed de tunna
fingrarna som trummar på koppen, några oranga slamsor ligger på bordet.

Jag har hennes nummer, svarar jag.

Han tittar på mig. Vet inte riktigt vad han ska säga.

Jag vet inte Sky, fortsätter han.

Sedan tystnar han.

Du har fortfarande en chans, säger jag.

Ring henne.

Pappa sitter tyst en stund. Pillar med käppen som står invid
honom lutad mot soffkanten.

Hur går det för dig?

Han vill inte prata om henne.

Hur mår du? frågar han.

Jag stirrar på den där tavlan som brukade sitta på väggen i
deras sovrum när jag var liten och nu sitter ovanför den öppna spisen.

Jag vet inte, svarar jag.

Han tittar på mig en stund.

Saknar du henne? frågar jag.

Han har inte vikt med blicken en enda gång fram till då.

Han skrattar.

Kom, vi går en sväng, säger han och reser sig upp.

Plötsligt står han i hallen, vid ytterdörren på väg ut. Bilden är
oförändrad.

Precis som jag minns honom. Från min barndom. Ansiktet
halvt upplyst av hallbelysningen, min far påväg ut genom dörren.

...

Vi går, sida vid sida. Sjön ligger alldeles stilla.

Allt hände så fort, säger jag.

Du menar med din mormor?

Ja, svarar jag och stannar vid ett enormt träd som tycks
sträcka sig mot honom.

Jag kom dit, sedan var hon borta.

Som jag då.

Du kom i alla fall tillbaka. Du var ju där i bakgrunden
någonstans. Jag kände alltid din skugga, säger jag och tystnar en stund. Tittar ner på fötterna där vi står, med vattnet som en skinande svart spegel framför oss.

Jag gjorde mitt bästa. Mashallah, suckar han och jag tycker
mig nästan kunna höra maskinen i bröstet igen. Hur den tickar.

FÅGLARNA BÖRJAR FALLA från himlen. På radion säger de att det är ett naturfenomen. Överallt vi rör oss den sommaren ligger snövita fjädrar på marken. Man hittar dem i håret, eller i jackfickan när man går ute. Det tar över hela nyheterna. Vi kan inte undgå att känna oss skyldiga. Om det nu är vi som åstadkommit det, som de säger; vårt rättmätiga straff. Skam. Att hela jorden skall upphöra, för att vi vågar existera.

...

Jag ser Derrick uppe på scenen bland några av hans vänner, som brukade vara mina vänner. Jag tror inte först att han ser mig där nere på fabriksgolvet, men en sekund ser det ut som om han vänder ansiktet åt mitt håll, stirrar med sina ögon på mig. Letar han efter mig? Men sedan viker han med blicken. Undviker han mig? Jag försöker inte tänka på det. Tränger mig fram bland de svettiga kropparna, lägger armarna på bardisken och håller upp ett finger, samtidigt som min mun rör sig: Ö-L.

Musiken rör sig inuti mig. Inuti mitt huvud. Mitt bröst. Basen
dånar i mitt hjärta. Ut i huden. Jag glömmer allt. Tiden försvinner inne i den där lokalen, ett svart hål.

Timmar senare står jag ute och pissar när Derrick kommer
gående runt hörnet. Jag vänder mig om. Knäpper upp gylfen.

Han skrattar. Går fram till mig.

Vad gör du här? frågar han.

Inget, svarar jag.

Jag ser dig förut, säger han släpigt och tänder en cigarett och
håller fram den som en kniv i luften.

Jag drar upp tändaren ur fickan.

Klart du gjorde, svarar jag.

Derrick öppnar munnen och låter röken glida fram mellan
läpparna.

Varför är det klart?

Du ser allt, säger jag.

Akta dig, säger han och lägger handen på min axel, som om han tänker föra mig närmare. Men stannar bara så. Fastfrusen i en tanke, eller önskan som aldrig riktigt fullbordas. Vi står tysta en stund, i den konstiga positionen med hans hand på min axel. Kollar på varandra. Jag gungar med vikten och väntar på att Derrick ska säga något, eller göra något. Fatta ett beslut men han står bara tyst, tittar in i mina ögon med en tunn blick.

Hur går det med din konst? frågar jag och håller ut två fingrar.

Mina är slut, säger jag.

Derrick ger mig cigaretten innan han säger: Jag har släppt det. Två gestalter vinglar fram bakom hörnet, deras röster ekar över den stora parkeringen. Den ena skrattar, håller om den andra.

Jag tittar bort en sekund innan Derrick drar tag i mig.

Kom vi dansar, säger han. Och vi flyger in genom den stora
garageporten. Dansar. Jag tänker inte ens på Anthon, på vad han skulle säga. Förresten vet han inte ens exakt vart jag är. Derricks och min kropp nära. Det är varmt, vi är svettiga, blanka. Nya. Människor fyller upp lokalen. En labyrint av kroppar. Han ler. Kysser mig på halsen innan han försvinner igen.

Plötsligt står Anthon framför mig. Hans röst begravs under basen men jag förstår vad han försöker. Jag ser på hans ansikte.

Men jag känner ingenting inför det. Inför honom. Jag är bara tom.

Anthon tar tag i min arm. Sliter sig fram för att kyssa mig på
munnen. Hans läppar är klistriga, söta.

Jag trodde du dött eller något, skriker han och drar mig ännu

närmre. Lägger huvudet mot mitt bröst. Sluter ögonen.

Fortsätter dansa. Basen skakar. Jag blundar. Önskar jag var någon annanstans.

Vi hade haft problem men fram tills den dagen trodde jag det var saker vi kunde lösa. Jag vet inte om det var över den kvällen. Om jag var tvungen att hitta en specifik tidpunkt då det tog slut mellan oss, en anledning i havet av anledningar, tror jag det var där. Med den tomheten fastnaglad i bröstet.

SIGNALERNA GÅR FRAM. Nästa dag minns pappa doften från köket, mammas trötta axlar efter hon burit alla de där lådorna, hur han brukade massera henne medan de kollade sina tv-program tillsammans varje måndag. Sedan hennes välbekanta röst. Och han är tillbaka där, i deras ungdoms tid, i deras före.

Telefonsamtalet flyter på.

De skrattar några gånger. Kommer på sig själva med att undra varför det dröjt så länge, hur det blivit som det blev.

Ingen av dem förstår.

De lovar varandra att gör det igen, oftare. Ingen mer tid
spilld. Inga mer minnen undanstuvade längst bak, högst upp på hyllan någonstans där de inte vill kännas vid dem.

EN KORT STUND STÅR mormor och tittar ut över åkern, kroppen vänd mot halvcirkel av träden som skyddar tomten mot skogens ursinne. Hon försöker se om hon kan urskilja något bland granarna, ett tecken. Spelar roll om det är bra eller dåligt, bara hon ser något som berättar om när skuggan ska komma tillbaka, spöket. Hon säger det inte rakt ut men jag vet att hon tror att det är hennes döda son som ska komma tillbaka till henne. Mormor kisar med ögonen,
anstränger sig för att verkligen se något när hon plötsligt känner en hand på sin axel. Hon vänder sig om och det är hans ögon som möter hennes först. Men inte med de utmålade prickarna i svart svart tusch han haft som barn, utan som en vuxens ögon, en fullbordad skiss i hela sin varelse. Hennes son.

...

När jag kommer fram till gården hittar jag mamma, tryckt mot
väggen, i ett hörn bakom soffan. Efter skilsmässan börjar hon
hänga på en pub inne i stan, ett insjunket hål i väggen bredvid kyrkan och postkontoret. Varje tisdag och torsdag gick hon dit, tog bilen och parkerade bakom kyrktornet ifall någon skulle undra, och gick in på baren. De kände igen henne. Höll hennes stol öppen, satte sig någon där bad bartendern som hette Dean, denna någon att flytta på dig. Han förstod att något inte var helt rätt men resonerade som så att alla hade något som inte var helt rätt i dem och att de
lika gärna kunde ta detta något dit där han var så han hade uppsyn.

Ibland var hon tröstlös. Skrek efter sin mor. Men eftersom Dean alltid tänkt att så länge hon inte var tyst, de tysta var de värsta, de försvinner in i sig själv, lät han henne hållas. Alla ropade någon gång efter sin mor, eller gud. Tyst eller rakt ut. Det var bara en fråga om tid. Men han visste ändå inte vad han skulle göra. Läkaren sa något i stil med: depression. Men i hennes mors hushåll fanns det inget sådant. Så även i hennes dotters värld var detta helt främmande, även om den högljudda tystnaden talade om det varje tisdagskväll.

Jag frågar hur hon mår och viskar: Inte så bra, så lågt att jag
knappt hör. Mamma är död.

...

Det är en tisdag när mormor ser dem igen, ögonen. Först är hon i sitt sovrum i huset, på gården, sedan plötsligt, som på ett infall går hon utomhus. Snön täcker marken halvvägs. Blottar blodröda fläckar. Hon fortsätter bort över åkern, våren en underbar tid, hon borde vara lycklig men allt hon ser framför sig är den döda sonens kropp som plötsligt bara sjunker genom jorden. Mormor tar några steg över den stelfrusna marken, in bland träden, bort mot dungen.
Och sedan är hon borta.

NÅGRA VECKOR EFTER mormor gått bort får jag ett telefonsamtal. Mamma hade åkt ut för att leta efter sin far. Hon är väl halvvägs utmed I:70 redan, tänker jag när jag hör hennes röst. Efter allt vi gått igenom, kändes det som om vi ändå kommit varandra närmre. Jag ville säga att jag saknar henne, i den stunden. Men istället berättar jag bara om min dag, innan jag säger något om att jag är skittrött och precis ska gå och lägga mig.

Jag går tillbaka till sängen. Tittar ut över lägenheten. Drar
benen upp mot bröstkorgen och gråter tyst.

...

Det finns en plats där vi är fria. En endaste plats, en ö på jorden som är paradiset för oss och våra, säger pappa där i sängen med
ögonen stängda.

Dog Island.

Ja, ja. Sov nu Isaiah, viskar mamma.

...

Önska dig något, säger pappa.

Jag blåser med ett djupt andetag och vidöppna ögon stora av
förhoppning. Det är min nionde födelsedag. Vi tar en bild den
dagen, vi tre. Mina föräldrar med mig i mitten som en
dragningskraft, ett svart hål, som för de två närmre varandra. Men någonstans i bakgrunden, den där visan som alltid viskar våra namn. Mormor kallar den ödet och jag föreställer mig mamma där, mitt i öknen, inne på något hak utmed motorvägen.

Det enda jag har är hennes röst genom luren.

Ah, svarar jag men låter inte helt övertygande.

Hur har du det? frågar hon.

Jag hör att hon låter besvärad.

Okej, svarar jag och pillar på ett utav Anthons otvättade
linnen.

Är Anthon där?

Nej, svarar jag.

Han har åkt tillbaka till campus.

Hon är tyst en stund.

Skulle det inte vara bättre att vara med någon, som bor i
samma stad?

Jag vet inte, svarar jag.

Hon är tyst igen.

Eller någon trevlig tj...

Nej, jag gillar honom, säger jag.

Även om vi haft våra problem, orkar jag inte ta upp det med
henne. Det är som en vägg mellan oss. Varje gång jag försöker
prata med henne om hur jag mår står något i vägen.

Okej.

Tystnad.

Jag byter samtalsämne.

Hur känns det då? frågar jag och lutar mig mot väggen.

Konstigt. Jag kände honom aldrig, svarar hon. Ändå så är
han så närvarande, Ba.

Din mormor hade sparat ett brev. Hon gav det till mig innan
du kom.

Försvann inte allt sånt i branden?

Tydligen inte, svarar hon.

Sedan säger hon: Folk är så rädda här. De tror jorden ska gå
under. Och det kanske den ska. Jag vet inte. Men solen rör sig, tiden går. Det är allt jag kan säga. Den är vidrig.