What goes by the name of love, is exile
Anna Grönlund
Det som kallas kärlek, är exil. Orden är Becketts, men får en skärpt betydelse hos Julia Kristeva. Exil och kärlek är samma sak, att försättas utanför sin plats, sitt språk, sin kropp. Det är ett sammanbrott och ett konstant tillstånd av uppbyggnad och försvar. Bilden av exiltillståndet som en konstitutiv mänsklig erfarenhet har funnits sedan antiken, om inte tidigare. I en kultur där platstillhörighet och gränser spelar en avgörande roll i identitetsbildandet är all exil en form av straff.
I Pooneh Rohis roman Atlantis är exilen självvald, åtminstone verkar det så. En liten grupp självutnämnda pionjärer har börjat etablera sig på en ö någonstans i havet, men fastlandet finns kvar. Det kommer färjor, men radion kan inte fånga några frekvenser så långt därifrån. Det är en grupp människor som söker en plats, utan att egentligen ha hittat ett hem. De vet mycket väl att platsen inte kommer att finnas kvar, den hotas ständigt av tromber, sandstormar och invasiv växtlighet.
Det finns teorier om att människan har en kognitiv blind fläck som gör att vi inte ser växtlighet på alls samma sätt som vi ser rörliga varelser, som djur. Rohi tvingar blicken mot växterna, som både när och hotar befolkningen på ön. Gurkor måste bindas upp, rädisor måste gallras, och framför allt måste sidenörten hållas ute. I en intervju beskrev Lars von Trier hur han arbetade i trädgården för att få ur sig sitt frätande hat. Trädgårdsarbete verkar utåt som en trevlig sysselsättning, menade han, men egentligen är det rent och skärt våld. Folkmord. Etnisk rensning. Du får finnas, säger man till en växt. Inte du. I Atlantis är trädgårdsarbetet tvingande, hotet från sidenörten högst reellt.
Narrativet är centrerat kring en platonisk kärlekshistoria mellan två kvinnor, Mitra och Sabine. De är gravida och föder barn samtidigt. Relationen mellan deras döttrar både fördjupar och sliter isär vänskapen. Ibland läser jag Mitra och Sabine som två sidor en och samma person, ibland är de diametralt olika. Mitra är tryggheten och oron. Det är Mitra som är rädd för tromber, drar tillbaks barnen från utflykter upp mot klipporna och går in helt i arbetet med att befästa den lilla kolonin med en mur för att hålla den invaderande sidenörten borta. Sabine är, ja vad är hon, ytlig, elak men kanske fri. Jag som läsare har svårt att se vad Mitra ser hos henne. Det känns som det finns en dold smärtpunkt någonstans, som dock inte riktigt förklaras.
Moderskapet är, om något, ett exiltillstånd i sig. Moderns kropp är inte längre hennes egen utan slits itu.. Samtidigt som den lilla dottern Dayra lär sig säga väthu, som växthus, måste mödrarna också famla sig fram till ett språk som kan beskriva den nya verkligheten. Mitra och Sabine närmar sig moderskapet olika. Den överväldigande, förspråkliga kärleken slår över till en mättad leda. Konflikter mellan de båda jämngamla döttrarna blir dramer av orimliga proportioner, tills Sabine slutligen lämnar ön. Hon är befriad, eller drunknad, återigen fast på det förrädiska fastlandet.
Mitras förlust ligger tung över bokens andra tidsram, en berättelse i första person som utspelar sig i en form av nutid. De dubbla tidsperspektiven gör berättelsen något krävande, men förstärker känslan av klaustrofobisk leda. I nutiden kommer en familj till ön. Ingen vet varifrån, de verkar ha materialiserats ur själva havet. Mörka varelser, det är oklart om de ens är mänskliga. Kanske bär de smitta. Antagligen vandaliserar de skörden, förstör allt som det lilla kollektivet försökt bygga tillsammans. Familjen kan läsas som en metafor för internaliserad xenofobi, men att fastna vid en sådan tolkning blir något av en förenkling. Jag kommer på mig själv att sakna Sabine i denna del av berättelsen. Kanske skulle hon ha varit uppriktigare än de andra medlemmarna i de lilla kollektivet. Alla utom den språklösa Aadesh är överens om att familjen måste bort, och han är den enda som motsätter sig deras utvisning, i spruckna meningar med bruten ordföljd.
Atlantis, själva ön exiltillståndets förgängliga verklighet, försök att bepansra sig mot en hotfull omgivning och ett ständigt tillstånd av längtan. För Kristeva är exiltillståndet mer än att vara fördriven från sitt hemland, utan ett allmängiltigt tillstånd av främlingskap eller förskjutning. Rohis prosa lämnar oss utan svar, men insisterar på att vi måste fortsätta konfrontera de krafter, såväl interna som externa, som ständigt hotar att dränka oss.
Anna Grönlund läkare, författare och skribent
