Rainald Goetz nya bok Rave kommer snart ut i svensk översättning.
SITE Zones publicerar ett utdrag med inledning av översättaren Mats O. Svensson
Nattlivets extas
Mats O. Svensson
Vad handlar Rave om? Om Rainer/Wirr, om Wolli, Olaf, Siggi, Schütte, en grupp unga män och några kvinnor på 90-talet? Handlar den om klubbarna, drogerna, musiken, om München specifikt eller det återförenade Tyskland generellt under 90-talet? Under peaken av historiens så kallade slut, ett årtionde av optimism, strax innan elfte september och historiens återkomst.
Egentligen, tänker jag mig, handlar den inte om något. Ungefär som Seinfeld på 90-talet var »a show about nothing«, så är Rave en berättelse om ingenting, kanske på sin höjd en berättelse om natten. En tillsynes ofiltrerad redogörelse där nätter och dagar flyter in i varandra och fogas samman till en icke-kronologisk kedja av händelser. Psykologisk utveckling är här frånvarande. Stillaståendet är eftersökt.
Rave diskuterar själv denna problematik i ett slags metakommentarer. Wolli och Rainer återkommer till ett filmprojekt om deras liv, om festerna och drogerna, som de hoppas kunna realisera. Det enda problemet: »Det fanns ju ingen handling. Det var ju det som var grejen.« De fastnar alltid där. Vad filmen ska handla om. Mycket senare återkommer frågan. I en park i München talar en grupp efterfestare om filmer med drogtema: »Generellt kan man säga att drogernas och musikens värld inte behandlats på bioduken på ett tillnärmelsevis uttömmande eller ens tillfredsställande sätt. Det är ögonblicket då Wolli fick idén att det kunde bli vår mission att göra den filmen. Och jag säger direkt: och vad är handlingen? Hur ska du få till en handling till en sådan film när det i verkligheten inte finns någon.«
Handling måste till varje pris undvikas. För det avslutade, avrundade narrativet blir ett slags våld på en komplex verklighet som inte kan inordnas i en början, mitt och ett slut. Lösningen på en sådan problematik kan ju inte bli att avstå från att skildra natten litterärt. Utan att hitta ett språk för att fånga den – ge stämning, euforin och den gränslösa extasen i technokulturen form. Och det utan att göra misstaget som en långt mindre skicklig författare skulle nedlåta sig till: Göra den till en sedelärande historia om berusning till nykterhet eller om uppgång och fall.
Bruket av droger, som emellanåt blir missbruket av droger, leder inte till några heureka-ögonblick, inga epifanier. Knarket är det som håller allting i rörelse, som gör att man orkar leva genom nätterna och fortsätta dagen efter. De används inte som de gjordes under 20-talets eller 60-talets experiment med psykedelika, som sinnesutvidgande eller som en del av ett samhällsomstörtande program à la Timothy Leary. De används inte heller för en i slutändan moraliserande berättelse. Drogerna finns ju bara där, oavsett om vi vill eller inte, de är en del av kulturen och samhället. Ett nattliv värt sitt namn kan inte överleva utan dem.
Rave kunde man säga är en bok om att hitta den rätta tonen, eller soundet, som Goetz hellre uttrycker det, för natten. För även om det är en bok about nothing, så är Rave en högst litterär text. Goetz låter världen uppstå i språket, som placerar sig någonstans mellan den muntliga och den sociologiska texten, och träffar en alldeles egen ton i det tyska språket. Jag skulle nog våga hävda att Rainald Goetz är en av få samtida tyska författare som låter språket ljuda på ett nytt sätt. Som har en hel egen litterär stil och en röst som man direkt känner igen som Goetz, oavsett om man läser hans romaner, essäer eller teaterstycken.
I en passage i Rave funderar berättaren på den bok han vill skriva, som alltså är den bok vi läser:
Jag hade en sorts aning om en ton, en kroppskänsla, som texten måste träffa.
ett slag: Ave –
›Ave Maria, gratia plena.‹
Någonting åt det hållet: bene -
benedictus –
är du –
och välsignad var också din lekamen
Det är ett språk informerat av den religiösa erfarenheten som såväl musik som psykoaktiva substanser kan framkalla. Som tar in techno-musikens rytmer och melodier, loopar och brott. Mening är sekundär, »man måste tänka annorlunda, nämligen bedjande«, skriver Goetz på ett ställe. Den litterära texten förstås som en ritual, texten är mässande, den går förbi logiken och söker sig direkt in i kroppen. Man måste »säga orden om och om igen, upprepande med munnen, att så att säga själv bli en del av ordet.« Språket strävar efter att gå direkt in i kroppen, det pulserar och aktiverar.
Rave handlar om om extasen, om att ryckas bort från ett läge som den gammelgrekiska betydelsen lyder, religiös extas, musikalisk extas och inte minst kemisk extas, ecstacy-tabletten – för att tillfälligt förlora sin individualitet och uppgå i något större. Men titeln Rave syftar nog inte bara på ett sätt att festa, utan också till engelskans »to rave about/over something – to talk about something you enjoy or admire in an excited way«, och »to speak or write about something or someone with wild enthusiasm.« Att tala osammanhängande, entusiastiskt, vilt och ja, extatiskt. Så kunde man beskriva Rave. Det är en »maximal protokollering« av samtiden som det heter i loslabern, prata loss, från 2009. Att snacka iväg, ge sig hän åt flödet av tankar, ord, intryck, och att försöka fånga detta överväldigande kaos av intryck, fraser, relationer och liv som utgör verkligheten har Goetz har gjort till sitt litterära projekt.
Under 80-talet slog Rainald Goetz igenom med ett punkigt framträdande på den stora Ingeborg Bachmann-tävlingen som på den tiden sändes på tv. Med ett rakblad skar han sig i pannan under läsningen så att blodet forsade ner på manuskriptet. Goetz vann inte priset, men bilden av den blödande författaren har som få andra litterära händelser etsat sig fast i det kulturella minnet.
Med Rave inledde Goetz Heute Morgen, denna morgon, som består av fem enskilda böcker och publicerades mellan 1998 och 1999. Här tar han åtminstone delvis avsked från 80-talets negativitet och försöker skriva öppnare och mer affirmativt. Inspirerad av den tyska sociologen Niklas Luhmanns (1927–1998) post-humanistiska systemteori, kybernetik och begrepp som autopoiesis, alltså system som skapar och upprätthåller sig själv.
Luhmann utforskade i sina böcker gränsen mellan omvärld och system – hur gränsen mellan dem skapas och upprätthålls av systemet. Systemen kan vara biologiska, psykiska eller sociala, men som sociolog intresserade sig Luhmann främst för de sociala systemen. De förstår han framförallt som kommunikation. Kommunikationen utgör de sociala systemen, upprätthåller dem, och är samtidigt en del av dem. Eftersom inget system kan hantera varken sin egen eller omvärldens överflöd av möjligheter, innebär de en »reduktion av komplexitet«. Goetz prosa är ofta ett försök att fånga detta överflöd av verklighet. Varje ögonblicks kaotiska mångfald av kommunikation och relationer som förtätas ytterligare i de trånga nattklubbarna.
För Goetz innebar läsningen av Luhmann en utväg mot ett mer öppet förhållningssätt till en omvärld där ingenting är färdigt och att allting när som helst kan anta en annan form. Goetz prosa låser aldrig fast läsaren vid en enda synvinkel: i stället ska allt ifrågasättas, brytas ner, läsaren ska förnya gamla övertygelser och perspektiv. »Det finns i Luhmanns värld inget som är självklart. ALLT kunde också vara ANNORLUNDA«, skriver Goetz i Abfall für alle, avfall för alla, internetdagboken som 1999 avslutade serien Heute Morgen.
Goetz litterära projekt har sedan starten på 1980-talet handlat om att bryta med den realistiska, moraliserande tyska efterkrigsprosan. Från och med Rave uppenbarar sig Goetz som en samtidens krönikör. Han vill få nuet att tala, hela nuet, det som väller emot en varje ögonblick med en intensitet som våra sinnessystem lärt sig hantera genom att reducera dess fulla komplexitet. Verkligheten kommer i avbrutna, oavslutade meningar, medieras genom medvetandeströmmar och tankekaskader vilka huggs av när koncentrationen sviker eller något annat tränger sig på medvetandet.
Ansatsen att göra samtiden till sitt material är förstås ett vågstycke. För samtiden riskerar att bli mer eller mindre förlegad, och det rätt så snabbt. Under arbetet med översättningen slog det mig att 1990-talet inte är en del av samtiden, utan har blivit till en historisk epok. Det som var naturligt då är idag orimligt, det som då träffade helt rätt framstår idag som aningen tondövt. Och visst reagerar man på den sexism som sipprar igenom emellanåt och i vilken hög grad nattlivet länge var en angelägenhet uteslutande för män. Ja, det Goetz skildrar är en mansklubb av journalister, musiker, nattklubbsägare och DJ:s. Han gör sig visserligen lustig över den, men framförallt gör han sig lustig över de kvinnor som försöker ta plats. Ett symptom på den tid boken är skriven i mer än något annat.
Men berättelsens kvinnor skildras i alla fall inte som några offer, de dukar inte under av omständigheterna, de är medvetna, målinriktade och använder allt det sexuella och sociala kapital de förfogar över. De arbetar inifrån systemet, precis som alla andra. Rave hade inte klarat Bechdeltestet. Den hade nog inte klarat av många test. Av den pliktmedvetna läsaren hade betyget varit knappt godkänt. Möjligen är Rave ingen dålig läsläxa för dagens gravallvarliga läsare som bara väntar på att få att bli upprörda och njuter av att låta Förnärmelsen och Kränktheten sprida sig i kroppen och få hjärtat att dunka.
Just som historisk litteratur – och inte som samtida – ligger också en del av dess värde, för med en hypersensibel precision fångar Goetz en skärva av sin samtid – hur den lät, vad man snackade om, kanske också hur det kändes att leva i den – vilket framkallar en känsla av absolut närvaro. Intensiteten i Goetz prosa, i Rave, drog in mig i texten långt innan jag kan säga att jag faktiskt förstod den. En fragmenterad, oordnad och vild litteratur. Långt ifrån ljummen mellanmjölksprosa.
... – och kom till mig i ultrarapid. Jag tittade, ville, gick och tänkte.
Det var en behaglig känsla.
Kanske kunde jag bestämma mig nu.
»Nu är körkortet indraget, nu skriver jag boken snabbt.«
Wirr: Jag stod mitt i musiken. – Dragningskraft.
För någon sorts fantasisumma hade Laarmann redan säkrat rättigheterna till Schütte-historien. Pengarna var ändå slut, kontot spärrat och kreditkortet indraget.
Jag såg att han stod bakom pelaren med den unga kvinnan. Med ens verkade han enorm. Han snackade med henne, nej, de snackade egentligen mer med varandra. Trevligt alltsammans, rött uppblossat.
Mitt ansikte var redan härligt fuktigt. Vi gick in bakvägen till det andra rummet.
SWEET CONFUSION
Hur som helst måste man tänka sig själv som en lycklig människa.
Vem sa det?
Vi tittade omkring och log. Riktigt grym musik nu.
Va! Titta!
Jag hade den superhöga sextondelsnoten i fingerspetsarna, vitt utbredda armar. Hon också, något pyttelitet glittrade där framme, över, under, nice.
Silvrigt skimrade det lysande smycket. 17
Schütte till Wirr: »Var?«
Den som sa toalett måste inte nödvändigtvis mena något annat än just det. Den som sökte var lugn, kunde snacka, läsa av ordlösa ansikten och blickar. Där söker sökaren efter tecken.
Vem tar vad?
Vem har fortfarande nåt kvar? Vem kan dela med?
Vilka är på?
Det var den tiden på året när linden blommande.
Mark hörde någon bredvid sig säga meningen: »Åklagare utreder alltså nu misstanken om brott mot tystnadsplikten.«
Jag tänkte direkt: »Otroligt.«
Jag hade samtidigt Alberts verklighetsskildringar framför ögonen, alltså teckningarna som synliggjorde hur tidens olika aspekter föll in i varandra.
Fasthållen av det hamrande.
Då såg jag, hur hon mig –
Jag vände mig om –
Nya blickar. Jag log, eftersom – Jag vet inte riktigt –
Och vände mig om. »Vad är det?«
Aha, ja ja. Fattar.
Okej.
Bakom honom, över honom, om honom: där hade det uppstått en väldig ljudkraft. Denna enorma apparat som dånade genom honom, övermänskligt stor. Han tittade upp, han nickade och kände sig uppmärksammad av beatet bum-bum-bum. Och det stora bumbum sa: ett ett ett –
och ett och ett och –
ett ett ett –
och –
nice nice nice nice nice
Han såg Hardy och Leksie, ansikten och blickar,
hur de i takt snubblade, trängde, drev, berördes. Såg den trasiga, lyckliga, tilliten och ömheten, de många signalerna, snabba, korta, tydliga, som redan suddas ut av nästa, i vågor av sympati. Han tittade och dansande och såg det sköna.
Från sidan kom benen och ljus, fötter, i flashar, stegen och basen, ytor och sus, ekvationerna och funktionerna i en högre matematik.
Han var nu själv musik.
Sedan kom en snabb kaskad av steg som på något sätt så att säga störtade fram ur rytmen och dånet.
En kaskad av substantiv, vilka agerar i förbindelse med musiken utifrån den snabba och avrivna tanken, summan av känslornas olika aspekter, summan av de inre synerna i detta ögonblick av samtidighet, hur välgörande det automatiska i denna process var.
I denna riktning skulle –
Ett slags balanserande av motsägelser, som utan – Och så vitt uppspända –
Alltså, själva tiden var ju fortfarande intakt, processer. Och sen en ny tanke om motsatsen: som den om den så kallade Guds Ande före världens skapelse – ...
Men det är ju tyvärr otänkbart.
Och han såg att det var gott.
SKÖNSKRIFT
När Wirr åter kände igen musiken som –. Stämmer inte alls. Jag hade bara plötsligt tänkt: Vad var det nu? Jag vet. Vad är detta för skön låt?
Så exakt som om jag precis hade vaknat upp. För ett ögonblick tyckte jag att det var komiskt.
Jag stod på dansgolvet och rörde mig knappt. Jag upplevde tydligt förbindelserna mellan hörsel och kropp som automatiskt förde mig djupt in i musiken. Där, i ögonblicket, var allt som planerat.
Den bakre dörren var märkligt nog stängd. Lamporna gick tillbaka längs marken.
Jag gick, jag stod.
Jag såg Fabians ansikte, frågande, kanske irriterat. Jag gjorde en svarande, men samtidigt frågande gest.
Öppna situationer, nya människor, T-shirt-texter. Jag böjde mig, slog fyr på tändaren.
»Vad är klockan?«
Wirr: Samtidigt frågan: Var är man nu, alltså dosseringstekniskt?
Och jag tänkte: »Sigi letar.«
Vi gick in bakom dj:n. Tacksamhetskänslor dansade i förväg.
Alla dessa år, som –
Dessa diskussioner om plattor –
Felix nickade vänligt mot mig.
Jag har glömt hur man går.
how to walk and speak
and I am toward flying into the air raving
»Det var techno och hardcore som skapade de glittrande åren 91 och 92«: Slutcitat.
Senare skulle vi prata mer om det, men inte ännu. Senare snackade man om saker och satser.
Allt sådant kommer sen.
Härlig känsla.
Jag tänkte kort på Maxim Billers hatkrönikor. Sen på Diedrich Diederichsens Krig och fred, på den tiden tidskriften Spex fanns. Någon sorts förströelsemaskin gjorde att alla från den tiden framstod som gräsliga, rysliga, liksom dötrista.
Aldrig mer igen, låt basen trycka på.
»Bas«, sa jag till Sigi, »bas, bas, bas.«
Också hela Schütte-historien skulle kanske börja så, med ett basmuller från fjärran, genom murarna, framför klubben. Med baslöftet: snart börjar den stora festen.
ENTER THE ARENA
I basbrummandet återupplevde Wirr nu varje bas i hela sitt levda liv, partypanik, break. Basen var plötsligt borta.
Ingen bas.
Basen är borta.
Avvaktandet inför beatet, en spänning, förväntan, hämta andan. En sorts födelsepassage kanske.
Och när basen kom tillbaka stämde man upp i ett tusenfaldigt vrål.
Människorna skrek: »Nice!«
Basen är återuppstånden.
Och de dansade och skuttade runt som vildar, och en väldig, väldig röst sa: »ENTER THE ARENA«
Enter the arena.
Ja, självklart, lätt, tack.
Tusen tack.
Är med. – Jag också. – Jag också.
Sedan en tid tillbaka hade Dark haft för avsikt att försonas med sin habilitationsskrift över typ Channel och konsten genom Luhmanns idé om samhället, med hjälp av Adornos postuma Beethovenbok.
Dark hade kort, blonderat hår och skulle kunna personifiera något riktigt ondskefullt.
Men hur skulle han kunna göra det?
Harmonilära, fredag 28/6 1996.
Begärsord: Språkmaskiner.
Nu pekade han på de ljusa armhålorna hos två dansöser med högt flygande armar. Så blev också luften väldoftande. Jag gick och dansade med dem. Känslan var härlig. Jag fattade hemliga saker om kvinnor, en av dem förklarade dem med sina rörelser. Vi tittade in i varandras ögon och log. Hon bar en liten päls och vi dansade närmare varandra. Det var avslappnat. Ibland snuddade våra händer vid varandra.
Jag tänkte på vår technoserie. I technoserien skulle ju stämningen bara vara härlig. Idén var redan ett par år gammal. Vi ville göra en film om våra liv, om festerna, musiken, så som allting egentligen var.
Men hur var allt egentligen?
Jag ser hur jag återigen sitter med Wolli, sida vid sida plitar vi ner våra listor och idéer på datorn – men efter två punkter kommer vi alltid av oss och kommer inte vidare. Och vid dessa punkter går hela filmen i stöpet: det är handlingen och det är drogerna.
Det fanns ju ingen handling. Det var ju det som var grejen.
När jag dansade tänkte jag på sexualitet.
Därefter: Någon gång vill jag skriva något om kärlek, kanske en sorts studie över Proust, som jag skulle kalla för Proustförbättringen. Jag säger det med respekt men jag tänker faktiskt att Proust bild av kärleken, trots alla fina och sirliga framställningar, egentligen är lika platt som den hos en Elle- eller Femina-redaktör. Förlåt.
Jag låter mig drivas vidare i takt med basgången. Där inne var det mjukt och skarpt. Det var så det gick till.
Assyriska i hu e de –
Och sa till Sigi: »Mina vandringar med –«
En gång var jag på en Westbam-fest. På den tiden när
de fortfarande var i den gamla lokalen ute i Weißensee, kanske var det till och med den första Mayday –
SEXUALITET
Schütte hade beställt en liten leverans av Dark. Nu stod torkapparaten längst fram i hörnet, tunn och lång, med sina lösa fladdrande näsborrar, mörk bredvid sugröret.
Jag gick till Schmalschleger som la sina väldiga blöta händer i mitt ansikte och skrattande drog mig till sig och kysste mig i håret. Jag skulle ha borrat in mig i den där kvinnans händer, det hade varit härligt.
Jag snackade med Laarmann och tog samtidigt djupa andetag, in och ut ur min skalle. Det kändes fortfarande riktigt skönt. Laarmann berättade om sin planlagda techno-tv.
De flesta fattar inte vem Laarmann verkligen är. Laarmann fnös och drömde och vevade med armarna. En något klenare människa kunde enkelt luta sig mot Laarmann och känna sig trygg i hans värme. Det gjorde jag nu.
Vi satt en gång på någon sorts kanalbank i Berlin, kanske 1991, jag tror det var framför eller bakom den gamla klubben »Planet«. Jag hade kvar de sista smulorna hasch och rullade en mikrojoint som vi rökte tillsammans. Hans flickvän var också där. Jag tyckte alltid han var så snygg då, med sin blonda lockiga kalufs.
En annan gång satt vi timtals i en dunkel lägenhet på gatan bakom det gamla patentverket här i München. Det var sjukt på ett annat sätt. Megadiskussioner om allt med Kerstin, med Mops. Till slut kunde ingen säga något mer. Vi satt där ett par timmar och bara tänkte, inte minst paranoida saker om varför vi alla bara satt där tysta och ingen sa någonting. Till slut kom frågan om förnödenheter upp. Rätt så dystert.
Men på något sätt också schysst.
Så kom kvinnan från tidigare tillbaka från toaletten och vi tre gick till baren och drack Averna. En avslappnad kvinna, svinslappa rörelser, behagliga. Med sina små söta fjun på överläppen snackade hon med Laarmann om etiska eller logiska grundsatser, föreställde jag mig i alla fall. Allt var underbart. Hennes tjocka, långa hår, ungdomliga habitus, och så denna rätt så breda bak i ett par tajta arbetarjeans. Fantastiskt.
»Mitt livs lyckligaste stunder har jag upplevt i dessa situationer och på denna plats.«
SOVA? HURSÅ?
Och jag såg William, hur han öppnade sina armar, och jag ropade: »Hwill! Hallå Hwill. Läget?«
»Kan inte bli bättre. Själv?«
»Samma.«
Och jag berättade för honom vad jag precist tänkt.
Han: »VA?«
Ljudet var för högt. Men det spelade ingen roll. Vi skuttade omkring framför varandra litegrann och en innerlighet mellan oss uppstod, vi delade erfarenheten av vänskapens erfarenhet och euforiska gled vi sakta ifrån varandra.
Senare hade hon fixat det.
Hon hade redan gått före.
Djupt därnere i däldens gruva, plöja åkern, skapa freden. Han låg där och sov.
Förtvivlad rastlöshet –
Alla dessa kvinnor –
Sånt gör jag bara inte.
Men en vän hade redan sett henne framför den öppna dörren.
Bara det inte hänt där.
Om det hade hon ingen aning.
Kanske hade hon bara antytt något för honom –
Hon skulle –
Var han redan full?
Hardy ropade: »SÖMN ÄR KOMMERS.« Det skålade vi för. Hardy berättade att han skulle berätta om allt detta i boken Lupo, som snart skulle skrivas av honom. Boken, som han föreställde sig att han skulle skriva, skulle han kalla ›Boken Lupo‹. Alla skrattade, gillade såklart idén.
Schütte: »Varför då?«
Wirr tänkte på orden: »En av mina klienter säger om sig själv att han har förlorat sitt gemytliga skratt.«
Dark på meningen: »Alla spår från min medverkan måste förintas.«
Det som binder oss samman, sa Thompsons advokat Duke, är drogerna. Tidigt nästa morgon, duellen.
He was taking care of the soul side of things: Citat.
You play the music –
I write the book.
Olof sade: »Vi var fångar hos öns knarkbaron.«
Jag ropade: »Ja!« och skrattade.
Då sa någon: »Hon ena var alldeles nyss här igen.« »Verkligen?«
Och jag sa till Hardy: »Också hon –«
»Hey!«
»Va?«
»Bra.«
Max sa: »Bra, bra, bra.«
Och jag upprepade direkt: »Bra, bra, bra.«
Glädje, eufori, osv osv –
Vi gick vidare mot den andra baren.
Jag stod där en stund och tittade mig omkring och hörde på.
Jag gick tillbaka.
Till musiken. Idag kunde man ju inte bara ställa sig där och säga: men vad roligt, där har jag ju ... – men i själva verket var det som att dessa tankar bara gungade inom mig. –
Och det var –
Och jag kände mig så som –
Och jag kommer att tänka på, utan att skynda mig, att jag var förväntansfull inför morgondagen, om jag kommer –
osv osv –
Denna mening kom nog från någon sorts pop- eller rocklåt från 80- eller 90-talet från en förmiddag eller natt framför Viva eller MTV, och på något sätt kom jag att tänka på den, men inte varför och var, var jag hade lagt märke till den, inte heller ändamålet, och så vidare osv
En joint gick mellan oss, jag tittade mig omkring. Jag hörde något. Wirr rörde på huvudet. Max snackade med en tjock och främmande man. Dark hade ett cigarettpaket i handen. Nya nyheter från basen och strålkastarna. – Vad säger du? – Jag vände mig om. Hardy snackade med Sue, Sue med Cora, Cora vinkade till sig kvinnan i baren, som nickade tillbaka. Jag lyfte handen, öppnade munnen. Kvinnan i baren tappade öl, visade sin rygg, viftade med benen. En av Hardys homeboys beställde shots. Armin kom in, hälsades välkommen. Var är Schütte? Laarmann skrattade och gjorde en gest. William verkade instämma ivrigt med någon storts idé. Fabian stod bredvid en av de unga tjejerna från igår kväll. Hon fladdrade med sitt underbara mörka hår.
För att ta vid där vi slutade.
Det vore ju: som när en högst finkänslig, utmärkt utbildad ung läkare endast missade att träffa venen vid blodtappning, och därför tycker att sjuksystern kan tappa blod. Det funkar bara inte så.
Varje riktigt yrke är ju också ett hantverk. När någon kan det på riktigt: härligt. Då vill man gärna se på. Därigenom kommer tilliten för det överhantverks- mässiga, den andliga dimensionen, kunskapen, magin hos en läkare eller dj.
Ljuvliga tankar, fantastisk natt.