Sokrates och myten om filosofen

Charlotta Weigelt

Var Sokrates en filosof? I mångt och mycket har Sokrates onekligen blivit själva urtypen för en filosof: han levde ett filosofiskt liv, snarare än representerade en eller annan filosofisk lära (han skrev som bekant ingenting), och detta liv får vi dessutom utförligt porträtterat i Platons dialoger, hur än detta porträtt må förhålla sig till den historiske Sokrates. Men dessutom beskriver Sokrates i dialogerna själv det filosofiska livet på ett sätt som i hög grad har format vår bild av filosofen som typ, enligt vilken filosofen i korthet är någon som inte intresserar sig för ”världsliga” och ytliga angelägenheter som rikedom och makt utan lever sitt liv inriktat på ett obönhörligt sanningssökande. Denna bild eller myt tillämpar Sokrates också på sig själv, inte minst för att ge mening åt sin egen död, som vi strax ska se. Emellertid passar Sokrates inte riktigt in i den bild av filosofen som han själv tecknar. Som filosof är han liksom en outsider inte bara i förhållande till det samhälle där han verkar utan också i relation till sin egen identitet. Samtidigt är just detta ytterligare en bild av Sokrates som filosof: han är maximalt märklig eller – ordagrant – platslös, atopōtatos, som Faidros beskriver honom i dialogen med samma namn. Och en tanke som jag utvecklar i min bok, Sokrates: Filosofens skepnader, är att filosofen inte rätt och slätt är en viss typ, det vill säga inte har en given form, utan blir till i mötet med andra, genom att tvingas positionera sig mot andra och även mot deras förväntningar. Vi skulle alltså kunna säga att filosofen blir till genom ett slags dialektisk förmedling. Detta blir kanske särskilt tydligt i Sokrates konfrontation mot sofisten, som på en och samma gång är filosofens raka motsats och dennes obehagliga dubbelgångare. Sokrates blev ju som bekant själv anklagad för att vara just sofist. Och ett sätt att se på Sokrates öde är att det till slut är dessa olika bilder som dömer honom till döden, vilket dock inte innebär att han bara är ett passivt offer för andras fördomar, för dödsdomen innebär för Sokrates också en verklig triumf. Medan hans åklagare inte övertygades av hans försvarstal utan bara blev ännu argare på honom på grund av hans tillsynes försåtliga sätt att argumentera blev detta misslyckande för Sokrates ett bevis för att han just inte var en sofist. Hade han varit det hade han rimligen kunnat övertyga sina åklagare. Skenbilderna av Sokrates rymmer således också ett slags sanning.

En numera klassisk bild av den världsfrånvände filosofen ger Sokrates i Theaitetos, där han anmärker att det är helt naturligt att de som ägnar sig åt filosofi framstår som löjliga om de tvingas tala inför en domstol. Detta blir upptakten till en långtgående kontrast mellan å ena sidan det sunda förnuftet och dess speciella form av kompetens i vardagliga spörsmål och å andra sidan filosofens egenartade blick på världen, vilket gör denne helt oduglig i det politiska livet. För att förklara vad han menar återberättar Sokrates en anekdot om hur Thales ramlade ned i en brunn för att han hade blicken riktad mot himlakropparna. En tjänstekvinna som såg det hela skämtade då med honom för att han var så ivrig att förstå himlafenomenen men inte såg vad han hade framför fötterna (174a). Sokrates anmärker: ”Det stämmer verkligen att filosofen inte lägger märke till grannen intill: inte vad han sysslar med, knappt ens om han är en människa eller någon annan varelse. Men vad en människa är för något och vad som är typiskt för en sådan natur att göra och att råka ut för till skillnad från andra, det gör han sig all världens möda att söka och utforska.” (174b1–6)

Att Sokrates som filosof är onyttig bekräftas också av hans motståndare, sofisterna. I dialogen Gorgias, som är Sokrates stora uppgörelse med Aten, dess kultur och ”värdegrund”, diskuterar Sokrates med den store sofisten Gorgias, och i synnerhet med dennes aggressiva lärjungar, Polos och Kallikles. Frågan här gäller just vem som är mest nyttig för staten, filosofen eller sofisten, genom att kunna göra gott för medborgarna, vilket Sokrates beskriver som den allvarligaste fråga man kan ställa sig, nämligen på vilket sätt man ska leva: ”om man ska leva ett sådant liv som du manar mig till – att ägna sig åt sådana här manliga aktiviteter, tala i folkförsamlingen, öva sig i retorik och bedriva politik på det sätt som ni gör nuförtiden – eller om man ska leva ett liv som jag i filosofi; och på vilket sätt dessa levnadssätt i övrigt skiljer sig åt” (500c3-8).

I Kallikles ögon är Sokrates ingen riktig man, för filosofin hindrar människor från att bli vuxna på allvar, i meningen handlingskraftiga män som förmår verka i staden på ett sätt som gynnar dem själva. Detta är ju den sofistiska förståelsen av dygd, enligt vilken dygd är detsamma som duglighet eller förmåga till livsframgång. I jämförelse var Sokrates totalt oduglig. Faktum är att han var så usel på sitt ”jobb” – att försöka få andra att hysa omsorg om sig själva – att han blev avrättad, vilket emellertid är precis vad Kallikles förutspår: ”För om man grep dig i denna stund eller någon annan av din sort och kastade dig i fängelse och beskyllde dig för ett brott som du inte hade begått, då vet du ju att du inte skulle klara dig: du skulle bli alldeles förvirrad och stå och gapa utan att veta vad du skulle säga, och om du kom inför rätten och fick en riktigt usel och eländig åklagare skulle du dömas till döden, om han ville yrka dödsstraff.” (486a7–b6) Med sin speciella moral, enligt vilken det är bättre att lida än att göra ont, är Sokrates alltså utesluten från den manliga hederskultur som präglar Aten. ”En sådan man kan man ostraffat slå på käften, om du ursäktar det grova uttrycket” (486c2–3), anmärker Kallikles.

Men Sokrates sökte ju just det mänskligt goda i sin filosofiska gärning; enligt vad han själv säger i Försvarstalet är den enda vishet han möjligen besitter en mänsklig vishet, och han är dessutom helt hängiven staden Aten och dess folk. Naturen, däremot, förstår han sig inte alls på, berättar han för Faidros i den dialogen. Han är ingen stjärnskådare som Thales och de andra försokratikerna, fast just det, att han var en stjärnskådare som ”otillbörligt mycket forskade i fenomen under jorden och i himlen” (Försvarstalet 19b4-5), var en av anklagelserna mot Sokrates. En ledtråd till detta får vi i Statens grottliknelse.

Här skildras som bekant en bildningsresa, som särskilt tycks fånga filosofens väg mot kunskap, på så sätt att den befriade fången som kommer upp ur grottans dunkel och så småningom kan vända blicken mot solen inser att denna sol är orsaken till alla de ting som han tidigare brukade se i grottan (516b). Mot denna bakgrund förklaras det sedan att filosoferna är de som vill vara ”där uppe” i ljuset och därför skyr dunklet i grottan, det vill säga det mellanmänskliga livet i polis. Om vi ska ta Sokrates påstående på allvar, att han själv inte äger någon kunskap, är grottliknelsen inte en bild av Sokrates kunskapsväg, och kanske inte av hans strävan heller. Han vill inte upp till ett transcendent ljus, som det ser ut; tvärtom går han omkring bland människorna i staden för att söka sig själv och försöka få andra att göra samma sak.

Men likväl delar Sokrates filosofens predikament, just så som detta beskrivs i grottliknelsen. När den som sett solen återvänder ned kommer hans forna medfångar att tycka att han fått sina ögon förstörda av vistelsen däruppe, vilket är precis vad Kallikles anser om Sokrates; och om någon försöker befria de andra fångarna kommer dessa att försöka döda sin befriare. Grottliknelsen är alltså Sokrates dödsdom över sig själv, och i likhet med Kallikles inser han att filosofen av folket helt enkelt betraktas som värdelös i kraft av sin ”transcendens”, även om det inte är i kraft av transcendensen som sådan som filosofen provocerar folket utan genom sitt nedstigande i grottan och sitt försök att reformera livet därinne. Och detta var trots allt precis vad Sokrates ägnade sig åt. Faktum är att Staten inleds med att Sokrates berättar att: ”Igår gick jag ner till Pireus tillsammans med Glaukon” för att delta i festligheter till Artemis ära (327a1). Efter det, fortsätter Sokrates, beslutade de sig emellertid för att bege sig till Polemarchos, son till den förmögne vapenhandlaren Kefalos. Det är i Kefalos hem som hela samtalet i Staten äger rum. Dialogen utspelas alltså i högsta grad i grottan: hemma hos en man som är raka motsatsen till den fattige och fredlige filosofen. Och då är vi tillbaka hos Sokrates igen. Som han säger i Försvarstalet: det började heta om honom att han var vis. Sokrates kom alltså att uppfattas som en filosof, och folk sökte därför upp honom för att få ett recept på det goda livet. Emellertid hade Sokrates inget budskap att komma med, och den kombinationen fick honom dödad, det vill säga på grund av att hans negativitet uppfattades som ett medvetet försök att använda sin förment upphöjda ”visdom” till att förvirra och förleda ungdomen. Hans åklagare såg inte grottliknelsen för vad den var, skulle man kunna säga, att den är just en myt om filosofen, uppdiktad av Sokrates.

Charlotta Weigelt är professor i filosofi vid Södertörns högskola. Hennes senaste publikationer är Sokrates: Filosofens skepnader och en översättning av Aristoteles, Nikomachiska etiken (båda 2023).