Sven-Olov Wallenstein

1.

Ernst Robert Curtius

Marcel Proust

Översättning: Ulf Claësson

Efterord: Johan Sehlberg

Faethon 2023

1922, fem år innan På spaning efter den tid som flytt färdigställts, skriver Ernst Robert Curtius sin första essä om Proust, och 1925 kommer en längre studie i samlingsvolymen Französischer Geist im neuen Europa. Denna text finns nu utgiven på svenska i en separat volym, som förutom att utgöra ett fascinerande dokument över den tidiga receptionen av Proust på det tyska språkområdet (ett annat exempel är Benjamins projekt att översätta Spaningen, som även det påbörjades innan verket var avslutat), också låter oss observera ett av den moderna kritikens och litteraturforskningens skarpaste intellekt i arbete.

Curtius är väl annars mest känd för sin banbrytande studie av den antika traditionens fortvaro i den moderna litteraturen (Europäische Literatur und lateinisches Mittelalter, 1948), som har tenderat att skymma hans bidrag till samtidens litteraturkritik. I Marcel Proust stiger han in ett verk som ännu är på väg och i en serie korta skisser urskiljer han bärande teman. Grundproblemet är, som Johan Sehlberg påpekar i sitt efterord, i vad mån vi här har att göra med en ”filosofisk” roman; kan man säga att ett litterärt verk uttrycker idéer som skulle kunna lösgöras från textens konkreta gestalt? Proust aversion mot allt sådant, mot författare som klistrar in fristående essäer i sina böcker, är välkänd (liksom att han åtminstone till viss del förbröt sig mot sina egna principer i Den återfunna tiden, vars långa teoretiska utläggningar ibland har setts som nycklar till verket).

Att ”väsensfrågorna om konstens mening och konstnärens funktion” utgör ”de avgörande motiven i Prousts tänkande och skapande”, som Curtius skriver, innebär inte att de kan extraheras och sammanfattas; om det finns filosofi i romanen, så ligger den inte i de tankar som uttrycks av berättaren eller någon av romangestalterna, utan i hur olika perspektiv, tidsskikt och världar kolliderar och infiltrerar varandra. ”Konsten är ett särskilt sätt att tänka”, säger Curtius, men dess tankar är inte åtskilda från gestaltandet (i denna mening är han arvtagare till Platon, vilket är något annat än att vara platonist) och de måste fattas i den form de antar i romanens skiftande synvinklar.

”Varje dag fäster jag allt mindre värde vid intelligensen”, skriver Prousts rad i förordet till Mot Sainte-Beuve, och ”instinkten” är det som ska vägleda författaren; men samtidigt konkluder i samma förord: om ”intellektet blott intar andra platsen i dygdernas hierarki är det bara det som kan förkunna att instinkten ska inta den första”. Curtius bok visar oss båda, intelligens och instinkt, i arbete.

2.

Peter Adamson

Filosofi i Bysans och renässansens Italien

Filosofihistoria utan luckor

Översättning: Jim Jakobson

Thales 2023

Hur skriver man filosofins historia? Vilka är kriterierna för urval? Oavsett vilken tradition man tillhör finns en relativ konsensus om vilka de ”stora namnen” är, åtminstone fram till Kant. Därefter går berättelserna isär och vilka problem i samtiden som anses centrala får allt mer genomslag. Att sådana historier är selektiva är i sig inget problem, en karta i skala 1:1 upphör att vara en karta och blir identisk med terrängen; det avgörande är snarare att det måste finnas flera historier varav ingen kan göra anspråk på att vara den enda. Ibland kan man inte undgå att tänka på Nietzsche, som någonstans ställer frågan hur de antika gudarna dog och svarar att de dog av skratt då en av dem hade fräckheten att hävda att han var den ende.

Mer problematiskt är kanske att de vanliga urvalen tenderar att reproducera en avsmalnad västerländsk kanon, i vilken en viss typ av rationalism (fattad i diffus mening, utan historisk specificitet) och vetenskapliggörande blir ledstjärna och andra delar av erfarenheten skjuts åt sidan. Att korrigera denna bild är vad Peter Adamson företar sig – att skriva en ”filosofihistoria utan luckor”. Det sjätte bandet i detta dödsföraktande projekt finns på svenska, Filosofi I Bysans och renässansens Italien, som vanligt i Jim Jakobssons säkra översättning. Vi kan här följa filosofins utveckling från Johannes av Damaskus på 700-talet till 1400-talets humanister. Konflikten mellan kristen teologi och antiken är här en av de centrala trådarna att följa, men vi får också fascinerande utläggningar om retorik och brevskrivande, ikonoklasm och en mystik uppbyggd runt tystnad stillhet (”hesychasm”, ännu ett glädjande nytt ord att lära sig!).

Renässansen spinner vidare på denna tradition och hos humanisterna finner vi en lika bred syn på vad filosofi kan vara. Machiavelli och Pico della Mirandola vill återupptäcka antiken, men förvandlar därigenom också vår syn på den. Filologin tar form, texter översätts och en intellektuell kultur tar form som i många avseenden frigör sig från den teologin, men också ställer den politiska teorin på ny grund. Platon och Aristoteles kommenteras, och även om författarna ofta ser sin uppgift som att återskapa av något som gått förlorat så gör de likväl något nytt. samtidigt som den matematiserade naturvetenskapen börjar växa fram. Att denna väg inte var rak, att otaliga stickspår hade kunnat bli huvudspår att det finns många historier (kanske också att det alltid finns fler luckor än man kan räkna) är något man bär med sig från Adamsons magnifikt lärda bok.

3.

Gilles Deleuze

Sur la peinture

Red. David Lapoujade

Les Éditions de Minuit 2023

Under våren 1981 håller Gilles Deleuze en serie föreläsningar om måleri, vilka senare införlivas i hans Francis Bacon: Logique de la sensation, publicerad samma år. Föreläsningarna har varit tillgängliga online, men finns nu tillgängliga i en volym redigerad av David Lapoujade.[1] Många av de teman och begrepp som organiserar studien av Bacon – kaos, katastrof, optiskt kontra haptiskt rum, formen som resultat av deformerande krafter, diagram – återfinns här, men utvecklade via ett omfattande historiskt material som bara delvis kunde inrymmas i boken från 1981. Förutom Bacon möter vi konstnärer som Caravaggio, Cézanne, Van Gogh, Michelangelo, Turner, Delacroix, Gauguin, Klee, Pollock, Mondrian, och historiker och teoretiker som Wölfflin, Riegl, Worringer, men också Greenberg, Fried och Rosenberg.

Deleuze rör sig fritt fram och tillbaka i historien, så att det moderna framstår som invävt i en mycket längre historia, eller kanske snarare en begreppens geografi (han sa sig ofta föredra geografi, ”platåer”, framför historia). Boken om Bacon väckte också mycket riktigt en viss irritation bland kritiker skolade i den tradition där formalism tenderar att smälta samman med historicism, för vilka det ofta handlar om att lokalisera modernismen som oavslutad, avslutad, överspelad eller pågående, och positioner avlöser varandra i en irreversibel ordning. Om det finns historia hos Deleuze så är det snarare som en serie överlagrade skikt, där omflyttningar av de lager som för ögonblick ligger högst upp låter de underliggande bli synliga på nytt sätt; var, när, eller ens om ”modernismen” börjar eller slutar bekymrar honom föga, lika lite som frågan om metafysikens och/eller filosofins början och eventuella slut; förvisso finns redan här en antydan till den tes som dyker upp i det andra bandet om film, att vi ”förlorar tron på världen”, men i detta finns ingen nödvändighet och många vägar står öppna för att återskapa den.

Sur la peinture är förvisso inte konsthistoria, inte konstkritik, utan filosofi, men en filosofi om konst i den speciella mening som vi också finner i hans två böcker om film: ”att bilda begrepp som står i direkt förhållande till måleriet och endast till måleriet”. Samtidigt är dessa begrepp förstås eminent deleuzianska, och även om ett sådant skapande av begrepp inte låter sig summeras på något enkelt sätt, utan måste följas i det enskilda fallet, så visar det på en högst singulär sensibilitet som genomsyrar dem alla.

[1] Jag återkommer till denna volym i en längre recension under våren 2024.