Bästa 2024 Konst

Juan-Pedro Fabra Guemberena

Leif Holmstrand, Malmö Konsthall

Leif Holmstrand’s ”Termiternas liv: Slutet” handlar inte om termiternas liv och definitivt inte om slutet.

Hela utställningen är en utbyggnad, eller snarare utkristalliserandet av ett enormt arkiv för iscensättandet av konstnärens själva existens. Holmstrand glider in och ut i olika roller (konstnär, förläggare, curator, sångare, författare, aktivist), och på samma vis glider verken in och ut i olika material, tekniker och tillstånd.

Det finns en ansats till en stor retrospektiv utställning, men det är för många saker som pockar på att gå framåt och i stället vill vidare, det är ännu för tidigt – det finns mycket mer bakom hörnet. 

Holmstrand framstår här istället mer som förespråkaren av ett queer nirvana.

Bilder från Leif Holmstrands utställning på Malmö Konsthall. Foto: Juan-Pedro Fabra Guemberena och Helene Toresdotter

Ahmed Umar, Venedigbiennalen

Den norska konstnären Ahmed Umars performance under öppningsdagarna i Venedig rörde ett rum fyllt av härdade konstprofessionella till tårar. Verket, Talitin, The Third, utgår från en sudanesisk bruddans, en tradition som vanligtvis kulminerar i veckolånga bröllopsfester och endast bevittnas av kvinnor. Titeln Talitin, som betyder ”tredje” på arabiska, anspelar på en lokal förolämpning – att vara ”den tredje av flickorna” – riktad mot pojkar som intresserar sig för så kallade kvinnliga aktiviteter.

Som barn fick Umar, före puberteten och sin efterföljande uteslutning från familjen, delta i dessa bruddanser i Sudan. Genom att förkroppsliga bruden i sin dans återtar han denna kulturella praxis. Med sin rörande utförande förmedlar han inte bara smärtan av förlust och exkludering, utan också en queer förlösning. Se samtal med Umar från öppningen av Venedigbiennalen här. Den korta dokumentationen av Umars performance, är filmad av Power Ekroth.

 Valeria Montti Colque, Chiles paviljong, Venedigbiennalen

Valeria Montti Colque har i över två decennier som konstnär utvecklat och artikulerat arbeten som berättar om den diasporiska kroppen i Sverige. Att hon representerade Chile under årets Venedigbiennal satte ljuset på ett fenomen som många har erfarit i Sverige: du är varken härifrån eller därifrån, och du måste skapa din egen realitet och mejsla fram det egna rösten. 

Valeria Montti Colques utställning Cosmonación med verket Mamita Montaña i centrum formulerar den rösten och mycket mer, för mig uttrycker det hjärtat av konståret 2024. Med monumentalitet artikulerar hon den intergenerationella och transnationella erfarenheten av att växa upp i Sverige som kulturell-queer. Mamita Montaña förvandlas till en plats för kollektivt berättande och delad andlighet, där det förflutna och nutid vävs samman i en gemensam konstruktion.

Foto: Juan-Pedro Fabra Guemberena