Sharon Rider, Den tveksamme bekännaren och andra essäer

(Stockholm: Gidlunds, 2021)

Av Hans Ruin

I början av tvåtusentalet var jag inbjuden till Vetenskapsrådets centralkontor i Stockholms city för att diskutera filosofiämnets ställning och status. Jag satt vid ett bord omgiven av kollegor från de stora universiteten i Sverige. Jag minns särskilt hur den filosofiska företrädaren för Stockholms universitet, numera också filosofisk representant i Svenska Akademien, ställde sig upp och förklarade att aldrig någonsin hade filosofin varit så framgångsrik som nu. Genom sina moderna metoder löser den dagligen problem som filosofer i tidigare generationer gått bet på och publicerar sina resultat i de bästa tidskrifterna. Syftet med hela anförandet var att inför rådets representanter försäkra dem om att filosofin minsann inte var något udda ämne för grubblande särlingar, utan en spetsverksamhet inom den moderna vetenskapskulturen, en disciplin bland andra med en tydligt definierad uppsättning forskningsfrågor som den tog sig an på ett ändamålsenligt sätt (och som följaktligen förtjänade fortsatt höga forskningsanslag så länge den bedrivs enligt dessa principer).

Till denna beskrivning av filosofin som ett modernt forskningsämne hör också en tydlig åtskillnad mellan systematik och historia. Genom att inrätta en särskild gren som tar hand om filosofihistorien behöver de vetenskapliga problemlösarna inte bekymra sig om det förflutna, utan kan nöja sig med att läsa och citera sina kollegers senaste uppsatser inom det egna avgränsade området. Genom konstellationer av forskare drivna av ömsesidig beundran och rivalitet kring innebörden av något tankeexperiment går det att på så vis upprätthålla en litteratur som ger intryck av att ägna sig åt angelägna och aktuella forskningsproblem, samtidigt som den genom täta citeringar och mot-citeringar i högrankade engelskspråkiga tidskrifter alstrar poäng som tjänar kollektivet i en av mätbarhet alltmer genomsyrad akademisk kultur.

Jag betraktade det hela som en lite cynisk, kortsiktigt ändamålsenlig men i det längre perspektivet självdestruktiv attityd. Redan då var det uppenbart att den roll som filosofin åtnjutit inom den moderna sekulära universitetskulturen alltsedan upplysningen, som ett slags självklart centrum för dess självförståelse, var på väg att försvinna. Under den analytiska filosofins storhetstid, under fyrtio- och femtiotalet, förvaltades denna idé om filosofin som den vetenskapliga kulturens kärnämne visserligen ofta med en dogmatisk renhetsiver, men den förvaltades trots allt. I och med denna nya post-analytiska scientism hade vi däremot fått något annat: nämligen filosofer som inte längre gjorde anspråk på att representera något speciellt eller att ha en högre uppgift utöver att få lämnas ifred med sina forskningsproblem inom välfinansierade enklaver av universitetsindustrin. Varför skulle ledningarna för nya högskolor, som fattar beslut om inrättandet av forskningsmiljöer, betrakta detta ämne som särskilt viktigt, och som av större allmänt intresse än något annat bland små utrotningshotade humanistiska discipliner, som språk eller estetiska ämnen.

Min förutsägelse var både riktig och felaktig. Den var riktig i så mån att det vid nya lärosäten vanligtvis inte längre upprättas filosofiska institutioner av äldre snitt. I den mån disputerade filosofer ges en plats är det som inbäddade i tvärdisciplinära miljöer, inom teknik, media och medicin. Å andra sidan missbedömde jag hur den moderna kulturens behov av mätbarhet skulle gynna särskilt vissa grenar av filosofin; å ena sidan den som publicerar sig i utvalda högrankade engelskspråkiga tidskrifter, å andra sidan den tillämpade etiken, som genom sitt kalkylerande sätt att se på mänsklig handling erbjuder en fernissa av vetenskaplighet åt det slags etiska dilemman som ständigt genereras av ett högteknologiskt samhälle. På de stora lärosäten där filosofi fortfarande upprätthålls och bedrivs som ämne på det gamla sättet har man fortsatt att skörda framgångar genom att nischa sig mot dessa inriktningar, och genom att diskret träda tillbaka från de frågor som en gång definierade verksamheten i dess sokratiskt-platonska begynnelse, som vad det innebär att leva ett fritt och genomlyst liv från vilket samhällets rådande normer kan ställas till svars.

Till undantagen från denna tendens hör Sharon Rider, professor i teoretisk filosofi vid Uppsala universitet. I sin nya bok har hon samlat ett drygt tiotal artiklar och essäer från det gångna decenniet, som vittnar om ett imponerande engagemang inte bara i den allmänna frågan om filosofins självförståelse och uppgift, utan också mer specifikt om dess plats inom en samtida akademisk vetenskapskultur. Anslaget är på samma gång samtidsorienterat och otidsenligt. Det knyter an till en aktuell akademisk verklighet, i synnerhet effekterna av en marknadssimulerad resurstilldelning och styrning, det som ofta sammanfattas med förkortningen NPM (New public management). Men det gör det utifrån en intellektuell horisont som insisterar på filosofins särskilda förbindelse med grundläggande intellektuella dygder som besinning, reflektion och ett liv i sanning. Trots sitt antologi-format växer den ut till ett viktigt och med svenska mått mätt ovanligt försvar för ett reflexivt självbesinnande historiskt orienterat filosofiämne.

Född, uppvuxen och ursprungligen utbildad i USA, med både Jacques Taminiaux och Stanley Rosen som lärare, kom Rider till Uppsala i slutet av åttiotalet. Där kom hon att ansluta sig till speciella filosofiska miljö som uppstod omkring den härom året bortgångne Sören Stenlund. Vägledd av Wittgenstein förenade den en inriktning mot logik, matematik och kunskapsfilosofi med ett etiskt patos för filosofin som en väg till självkännedom. Själv beskriver hon det hon här sysslar med som ”kulturepistemologi”, vilket innefattar ett studium av ”materiella och formella villkor för vetenskap”. Teoretiskt knyter hon gärna an till Nietzsche, Foucault och Max Weber men i bakgrunden finns också Husserl och Gadamer. Eftersom artiklarna är skrivna för olika sammanhang under en längre tid varierar de i intellektuell halt och det förekommer en del upprepningar. Men sammantaget formar de sig till en stark och kritisk appell till förmån för en förståelse av filosofin som går på tvärs mot den nu tongivande. Att artiklarna alla ursprungligen är skrivna på svenska, för olika svenska antologier och tidskrifter, därtill av en person för vilken svenska inte ens är hennes modersmål, är i sig en imponerande markering i detta sammanhang när svenskan som filosofiskt språk gradvis försvagas. Vid Stockholms universitet är det till exempel inte längre tillåtet att disputera i filosofi på svenska.

Sharon Riders insatser, som både forskare, dekan, och opinionsbildare påminner om att det faktiskt var Uppsala, Sveriges äldsta universitet som inte gjort sig känt för radikalitet, som visade sig ha störst motståndskraft när det gäller de mest förödande effekterna av de nya styrsystem som infördes av borgerliga och socialdemokratiska regeringar under de gångna decennierna. För kritiskt sinnade observatörer stod det tidigt klart att den så kallade ”frihetsreformen” från 2010, som påstods öka den akademiska friheten, i slutändan ledde till ökad makt för styrelser och ledningar att minska det så kallade ”kollegiala” inflytandet från lärare och forskare. På de mindre högskolorna ledde det snabbt till ett ökat linjestyre, och till en fortsatt avprofessionalisering av universitetslärarna, på ett liknande sätt som redan tidigare skett med läkarna inom sjukvården. De protester som formulerades i de akademiskt yngre miljöerna kunde lättare bemötas, i vissa fall med hänsynslösa metoder, medan de äldre lärosätena med Uppsala i spetsen i kraft av sin tröghet men också en starkare kollegial tradition visade sig ha mer motståndskraft.

Sharon Rider

Ett återkommande tema i boken är den ofta förhånade devisen från Thomas Thorild som pryder gamla aulan i Uppsala: ”Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större”. I Riders tolkning handlar det inte om anpassning, utan om att i en kantiansk anda försvara ett frihetsbegrepp som ytterst bara kan fullbordas i sökandet mot en gällande gemensam standard. Inom den gängse diskursen omkring kunskapsideal, som den förs inte bara på kultursidor utan också av ledande företrädare för filosofin, har det etablerats en underlig distinktion mellan något som kallas ”upplysning” och ”postmodernism”, där det förra skulle ha med eviga förnuftsvärden att göra medan det senare skulle peka mot relativism. Rider kryssar elegant runt denna konstlade debatt, genom att visa hur ett socialkonstruktivistiskt synsätt kan samverka med ett ideal om en gemensam sannings som det yttersta målet för vetande. Det gör att hon kan röra sig förhållandevis fritt mellan kritiker som Nietzsche, Foucault och förnuftsidealister som Kant och Husserl. Som en ofta återkommande referens står här också Max Weber med sin kärva analys av villkoren för det akademiska kallet i en avförtrollad tid. En genomgående poäng är att det moderna universitetet med dess alltmer detaljerade styrformer, med dess kvalitetsgranskningar och kursplanedokument, till sist inte gynnar det fria, experimentella tänkandet, utan istället åstadkommer en disciplinering som övergår i självdisciplinering.

Vid både Uppsala och Stockholms universitet har man under tvåtusentalet inrättat särskilda professurer i filosofins historia. Det har inneburit en välkommen förstärkning av denna forskning. Men det har också tyvärr påskyndat en redan tidigare implicit arbetsfördelning, enligt vilken filosofi i vetenskaplig mening inte behöver sin historia (på samma sätt som matematik eller fysik). De som menar sig syssla med problemorienterad forskning kan nu lämpa över historien till de kolleger som är kontrakterade för att hålla reda på det förflutna. Att man själv fortsätter att aningslöst trampa runt i ett av det förflutna alltjämt bestämt nu är något man inte längre behöver bryr sig om. Så länge det ser ut som om man bedriver nydanande problemorienterad forskning, och man därtill kan övertyga anslagsgivarna om att så är fallet, så slipper man på så vis läsa svåra böcker av författare som Kant, Hegel och Husserl. Än mindre behöver man bry sig om att föregångarnas analyser i många fall rymmer betydligt mer sofistikerade slutsatser än de man själv presterar.

Här ställer sig Rider i en tydlig hermeneutisk linje med sitt försvar för att filosofiämne som lever bara genom en fortsatt kritiskt samtal med eget förflutna. Till skillnad från de naturvetenskapliga forskningsämnena låter sig filosofin inte frikopplas från sin historia om den inte ska förlora viktiga aspekter av sig själv. Det kräver dock i sin tur att tänkare ur det förgångna inte behandlas som blott historia, det vill säga som något avslutat och förgånget om vilket vi kan ha objektiv kunskap. Tvärtom är det bara i en dialog med dem som filosofin fortsätter att leva. Vi är inte bundna till ett val mellan historisk förklaring och ahistorisk innehållsanalys. Istället, skriver hon, måste vi kunna ”ta in det historiska som en oupplöslig del av den filosofiska frågan” (s. 28). I nästa stycke, som växer till något av ett credo för hela boken, skriver hon sedan:

Från ett professionellt perspektiv kan detta förfaringssätt i sig uppfattas som odisciplinerat. Det bryter mot praxis när det gäller hur filosofi och i synnerhet filosofihistoria ska bedrivas. Men jag menar att det krävs en helt annan sorts disciplin för att vara så odisciplinerad, nämligen den självbehärskning som krävs för att ta ansvar för sitt eget tänkande.

Att röra sig in mot tänkandets vad och hur och av vem, innebär att osäkra sin egen position och individualitet. Det betyder att inte bara studera det historiska som något yttre, utan också som ett inre, som kan ställa frågor tillbaka till den egna positionen. Det leder henne fram till något som nästan ordagrant kunde ha skrivits av Gadamer, nämligen att ”att tänka fritt är inget annat än att sträva efter ett friare förhållningssätt till en tradition och gemenskap som utgör själva grunden till tänkandet” (s. 35).

Alla dessa formuleringar är hämtade från titelessän, som ursprungligen trycktes i en antologi från 2006. De utmynnar i ett försvar för ett annat slags filosof och akademiker än den som premieras idag. Hon konstaterar pessimistiskt i slutstycket att ”utvecklingen i vår tid tyder dock på att även humanister väjer för detta ansvar inför hotet av uteblivna forskningsanslag, refusering från ansedda tidskrifter, nedskrivningar av sakkunniga i tjänstetillsättningsärenden. Men ökad reglering, byråkratisering, effektivisering och instrumentalisering tycks sprida sig till allt fler vrår i våra liv […] En gång i tiden var humanisten den som ville ägna sig åt vita contemplativa, ett liv i tänkandet. Nu ska vi ingå i ett likformigt kollektiv av professionella, certifierade ’kritiska tänkare’; en dundrande hord av samstämmiga nydanare” (s 37).

Det är en anmärkningsvärt adornoitiskt klingande pessimism inför systemvärldens seger över tankens frihet som här kommer till uttryck denna ämnesföreträdare från landets äldsta akademiska filosofiska miljö. Det är särskilt värt att notera hur hon i dessa formuleringar indirekt också rör vid det fenomen som kanske gör hela dagens situation mest svårdefinierad. Även om de nya direktiven ur ett perspektiv kan te sig som en repressiv systeminvasion i livsvärlden, så är det viktigt att inse att denna nya våg av byråkratisering samtidigt drivs av emancipatoriskt klingande upplysningsideal. Det gäller inte bara den så kallade frihetsreformen, som anspelade på kärnan i det moderna humboldtska universitet, nämligen akademisk frihet. Det gäller också den andra pelaren i Kants system, idén om just ”kritik” som en överordnad förnuftsdygd. Det moderna universitetet hyllar frihet och kritik, liksom det hyllar demokrati, ansvar och transparens. Det är framdrivet av en stat vars politiska företrädare vill vara de goda allmängiltiga principernas hjältar, på bekostnad av föråldrade skråmässiga och könsmässiga hierarkier. Att denna på ett plan alltmer ”upplysta” värld samtidigt producerar alltmer detaljerade kontrollmekanismer blir en utmaning att förstå. Här går det dock inte att bara luta sig tillbaka mot slitna floskler om en ideologisk statsapparat som implementerar sina systembevarande ideal genom utbildningsväsendet. Det kräver mer raffinerade tolkningsmodeller, som kan förstå mekanismerna bakom hur ett förnuftigt, upplyst egalitärt system kan resultera i en ansvarslös passivitet hos dess utövare när de ska internalisera dess ideal.

Rider sträcker sig mot en sådan analys, när hon inskärper att det handlar om att ”på ett stringent, insatt, förbehållslöst och seriöst sätt ställa djupgående frågor om en samhällsutveckling bestämd av teknikens, instrumentalismens och teknologins villkor” (s. 43). Det låter förstå att det som sker nu, också på tänkandets och forskningens nivå är ett slags anpassning till ett sätt att verka som inte ligger i linje med vad samhället på ytan företräder som sina öppna ideal, utan snarare med hur det faktiskt är organiserat och bedrivs.

Istället för att gå vidare med analysen hur detta går till, och hur det kommer sig att individerna i systemet internaliserar formen för dess organisering snarare än dess styrande ideal, så väljer hon dock hon att mobilisera de klassiska idealen på nytt. Hon aktiverar äldre tiders bildningstänkare, som Humboldt och Mill, som uttryckligen talade om den högre utbildningen i termer av personlig karaktärsutveckling. Det skorrar mot den mer krassa bild som redan Weber målade upp i sin berömda föreläsning från 1917 om det vetenskapliga arbetets avförtrollade belägenhet. Rider vill ändå hålla fast vid tanken på humaniora som en verksamhet som inte bara handlar om att producera ny kunskap enligt gängse mätmetoder (vetenskaplig granskad tidskrifts-publicering), utan att också främja dygder som autonomi och frihet och rentav ”själslig ädelhet”.

För att bevara detta sätt att se på humanistisk verksamhet faller ett särskilt ansvar på filosofin, som är det ämne som inom sin egen lärobyggnad har den tydligaste koppling till denna tanke om att sysslandet med de mänskliga tingen (humaniora) också handlar om en övning i mänsklighet. Filosofin blir hos Rider en ledstjärna i en intellektuell hållning som håller fast vid en idé om tänkande och vetande som inte bara en kunskapskraft utan som ett personligt ansvar. Det har inte bara en personligt-existentiell betydelse, utan är också av betydelse för ett helt samhälles utveckling. I en av bokens essäer använder hon sig av både Ortega y Gasset och Hannah Arendt för att ställa frågan om på vilket sätt det liberala demokratiska livet måste inrymma en förståelse och erfarenhet av auktoritet som något annat än makt, utan som något som kan uppbäras av de institutioner om uppbär ett ideal om sanning, som domstolar och universitet. I en annan essä länkar hon det till frågan om matematik som bildningsämne. Även för de som beklagar sig över sjunkande matematikkunskaper så framställs den ofta bara i sin instrumentella karaktär, som en väg till ett effektivare kontroll av natur och samhälle. Här kommer hon istället till försvar för matematiken som också en erfarenhet av det bindande hos tänkandet, som av egen kraft kan låta sig ledas i riktning mot insikt och sanning.

I en av de avslutande texterna – ”Oss filosofer emellan” – vänder hon sig direkt till sina kolleger med något av en vädjan, att på nytt närma sig filosofins kärna och hållning: nämligen kravet att tänka själv och ta ansvar, kort sagt att idka självbesinning. Hon förebrår dem att blott ha gjort sig nyttiga genom sin tillämpade etik, och sin flykt in i en specialvetenskaplig identitet. För henne är filosofi inte ett ämne bland andra, hur mycket dess mer slätstrukna företrädare skulle vilja att det vore så. Det har att göra med dess förhållande till den övergripande bildningsfrågan och den särskilda historiska medvetenhet som den har att förvalta. I relation till sitt förflutna har den ett särskilt ansvar att rikta sig mot nuet i en aktualisering av sig själv. Endast på så vis kan den bli till ett vetandets och vetenskapskulturens egen självbesinning och till en förebildlig övning i autonomi.

Boken är otidsenlig både till form och innehåll. Den är en viktig appell till ett filosofiämne som i Sverige idag på många håll befinner sig i ett bedrövligt tillstånd. Istället för att forma tänkande, historiska bildade reflekterande människor, så uppmuntrar den till en intellektuell hybris, som tar sig uttryck i förmätna påståenden om att ha löst det ena eller andra problemet och att besitta de rationella medlen för att hantera rätt och fel.

Filosofin kan fortfarande spela en viktig, ja kanske avgörande roll för vår kunskapskultur. Det är bara den som i kraft av sin tradition i grunden kan aktualisera det som binder samman historiker och humanister med naturforskare och samhällsvetare, i en gemensam bild av bios theoretikos som ett liv med ansvar inte bara för sig själv och sin själsliga odling, utan också för världen i dess helhet.

Hans Ruin är professor i filosofi vid Södertörns högskola. Hans senaste bok är Reduktion och reflektion: Inledning till Husserls fenomenologi (2020). Kommande under hösten 2021: I förnuftets skugga: Essäer om Nietzsches filosofi.