Bästa 2024 Litteratur
Sara Abdollahi
Johannes Anyuru
Faktan
Clandestino Institut
Tanken på hur slumpmässigt det är vad som bevaras och inte bevaras i våra arkiv är svindlande. Det handlar om maktstrukturer och är en ständigt pågående förhandling även om vi inte alltid är medvetna om det. Vilket också påverkar historiebeskrivningen. Därför är Faktan av Johannes Anyuru årets politiska och kulturella gärning.
Det börjar med en föreläsning Anyuru gav inför protesterande studenter i Gazaparken i Göteborg och hans sammanfattning av Sydafrikas anklagelseakt om folkmord, riktad mot Israel och inlämnad till Internationella domstolen i Haag i januari. Ett arbete han varvar med fragment av palestinska poeter som mördats i bombningarna.
Boken är 54 sidor tunn men ovärderligt tung till innehållet.
I recensioner hävdas det självklara: att det är fasansfullt att läsa Johannes Anyurus bok om vad som sker i Gaza. Men det fasansfulla är verkligheten. Att det nu snart närmar sig ett och ett halvt år sedan Israel började folkmörda människor i Palestina. Beskrivningen av den handlar om en historieskrivning: vi ser vad som händer och vi berättar om det.
Det verkligt fasansfulla vore om ingen skrev och ingen bok fanns att läsa om det pågående folkmordet. Att minnas är också att finnas, att en gång ha funnits. I det finns ett litet ljus att bära vidare till kommande generationer.
Lars Norén
En liten roman
Bokförlaget Faethon
Efter Lars Noréns död hittades ett manus på hans skrivbord, En liten roman, som utkom postumt för några månader sedan. Med sina knappa 100 sidor kirurgisk prosa, ett språk som skiftar mellan ett hon och ett jag följer vi dödsdömda Lisa Montogomerys fall, taget ur verkligheten. Hon stryper en kvinna, skär ut fostret ur magen och låtsas vara mamman.
Lars Norén skildrar fallet bortom skandalrubriker och den true crime-fetischism som präglar samtiden. Den som en gång var ett offer på grund av samhällets svek och en våldsam uppväxt blir förövare. Varsamt vecklar han ut historien bakom människan som kom att begå brottet. Lisa Montgomery slutar vara ett monster och blir en människa som begått en monstruös handling. Någon vi inte kan ta avstånd från utan måste förhålla oss till. Den oundvikliga frågan öppnar sig: Kunde hon varit en av oss?
Dramatikern har både innan sin död och efter den oförtjänt avfärdats som ett ”manligt geni”, ett begrepp han själv avvisade i dagböckerna och som blivit ett epitet för att på förenklat sätt avfärda någon, på samma sätt som ”woke” för åsikter man ogillar. Samtliga kritiker missar något relevant: att Norén ställer sig i höjd med samhällets olycksbarn; på så sätt räknas samhällets nedsjunkna lika mycket som den upphöjda dramatiker han själv var. Det gäller också en bruten kvinna som Montogomery. Det är inte att vara ett geni, det är genialiskt.
Men Lars Norén är redan kanoniserad och med sina knappa 100 sidor visar han med ”En liten roman” att god estetik och hur någonting skildras är själva konstens organ och geist. Läs gärna Alva Hedlunds recension av boken som vi publicerade i höstas och köp sedan boken för årets vackraste och smärtsammaste läsning.
Ali Abbasi
The Apprentice
Den käre Adorno hävdade att författaren aldrig är ren utan alltid en länk mellan samhället och litteraturen. Det får mig att tänka på när den iransk-svensk-danske regissören Ali Abbasi inför premiären av sin flamma till film, Holy Spider, klädde ut sig till en mulla med huggtänder och blod runt munnen. I samtiden är det ovanligt att konstnärer från Sverige använder sitt utrymme för att vara samhällskritiska på ett sätt som utmanar status quo. Den så märkligt omhuldade Ruben Östlund kommer aldrig att göra det.
Holy Spider knockade mig politiskt och estetiskt och var ett slag rakt i mullafascisternas solar plexus. Detsamma gäller Abbasis senaste film The Apprentice som hade premiär strax innan det amerikanska valet. Filmens undertitel på affischer: An American Horror Story.
Det här är en film om hur en ung Donald Trump startade sin fastighetsverksamhet under 1970- och 80-talens New York med hjälp av den ökände advokaten Roy M. Cohn an som blev ökänd under Joseph McCarthys ”undersökningar” av kommunistaktiviteter i USA och förföljelse av kommunister under ”den andra röda faran”.
Själv säger Abbasi att han som icke-amerikan har tagit sig friheten att granska det amerikanska samhället. Filmen borde öppna upp för frågor kring hur ett samhälle kan låta Trumpismen vinna mark Och även om filmen handlar om Trump handlar den i högre grad om ett samhälle där fascismen blir till norm.
Jag applåderar Ali Abbasi för att ha gjort en film som visar hur ett skådespelssamhälle i Debords mening först skapar dig sedan knäcker dig, och hur varken familj eller vänner spelar någon roll när The winner takes it all och Cash is King. A real American Horror Story. Att Hollywood har beröringsskräck när det gäller Trump, vilket drabbat skådespelarna i filmen, som i vissa sammanhang cancellerats, visar än mer hur relevant tematiken är.
Cinematografin är också underbar. Med de dämpade vintage-färgerna, arkivmaterialet och filmens rörliga dogmastil. Musiken är ett stort plus, jag älskar verkligen New Order och intressant att höra dem i det här sammanhanget.
Jag rekommenderar denna amerikanska skräckhistoria till både unga och gamla.
Film är bäst på bio för den psykoanalytiska aspektens skull och den voyeuristiska delen, att sitta där i mörkret tillsammans med andra och se en mer eller mindre privat erfarenhet skildras där framför våra ögon. Även om den också i hög grad är angelägen politiskt, som denna film. Men det går också att hyra filmen nu!
