Melancholia – Lars von Triers hoppfulla undergångsfilm

Sara Abdollahi

”Melancholia” är en film om jordens undergång men ingen katastroffilm. Det är den andra delen i den danske regissören Lars von Triers trilogi som fått namnet "Depressionstrilogin". Den påbörjades 2009 med "Antichrist" och avslutade 2013 med "Nymphomaniac". 

”Melancholia” knockade mig: Den tidlösa skildringen av en människas depression i dess allra innersta väsen är gastkramande och sann. Kanske är det inte så konstigt: ”Melancholia” sägs ha uppkommit för att von Trier behövde bearbeta sin egen depression. 

Och systrarna, Justine och Claire, filmens huvudkaraktär och varandras motpoler, hans två olika jag: Den ångestfyllda som blir orolig vid tanken på jordens undergång, och den som finner ro i den och är insiktsfull likt en sibylla.

Filmen är ett kammarspel och inleds med en prolog, en serie supermåleriska scener som tagna rakt ur ett konstnärligt och glansigt modemagasin. Allt sker i slowmotion och här flödar bilder av överklassens lättja och dekadens. Wagners opera "Tristan och Isolde" spelas medan fåglar trillar ned från himlen och en mor försöker ta sig över en golfgreen med sin son i famnen. Men fötterna sjunker djupare och djupare ned i jorden.

I början och slutet av filmen kolliderar två världar, planeten Melancholia kraschar med jorden. Filmen är uppdelad i två delar och vi följer skeendet från det att himlakroppen dyker upp som en röd prick på himlen och fram till slutet när den förvandlas till ett glödande klot på väg mot jorden. 

I den första delen har Justine, spelad av Kirsten Dunst gift sig med Michael och hennes syster Claire och hennes rike man John, ordnar festen på sin stora herrgård.

Kirsten Dunst in Melancholia, photo courtesy of Magnolia Pictures. // Alexander Skarsgaard, Kirsten Dunst and Charlotte Gainsbourg in Melancholia, photo courtesy of Magnolia Pictures. Photo © Christian Geisnaes.

Relationerna är lätt dysfunktionella, mamman som spelas av en helt fantastisk Charlotte Rampling säger obekväma saker vid middagen, pappan fånar sig med sina bordsdamer, brudparet kommer två timmar för sent till festen. 

Mer och mer blir det tydligt att allt inte står rätt till. Justine vill hellre gå och natta sin systerson än dansa brudvals, ligger apatisk i badkaret istället för att skära upp tårtan, och det blir allt påtagligare att hon känner en tomhet och befinner sig i en depression. I en sekvens i filmen uppmanar Justine oss att låta bli följande: "Älska inte världen eller tingen i denna värld". När det stora domedagsscenariot tar vid och planeten Melancholia är på väg mot jorden konstaterar hon lugnt, att livet ändå är ont och att ingen kommer att sakna det.

I filmens andra del står systern i centrum, Charlotte Gainsbourgs gestaltning av den kontrollerande systern Claire, som bryts ned av sin panikartade rädsla inför planeten vilken närmar sig. Claire blir både mamma och barn på samma gång när hon tar hand om systern och sin son, samtidigt som hennes ångest inför den stundande katastrofen inte får gehör hos hennes man spelad av Kiefer Sutherland. 

Konsten är ständigt närvarande i "Melancholia". Redan under de första åtta minuterna av filmen kan vi se von trier hylla: Bruegel, Tarkovskij, Alain Resnais, Henry Wallis, John Everett Millais. Ja, Millais "Ofelia" och Bruegels "Hunters in the snow" återkommer vid flera tillfällen i filmen liksom Carl Fredrik Hills schizofreniteckningar och olika målningar av prunkande djungel. I paritet med "Hunters in the snow" handlar von Triers film om en apokalyptisk händelse som är både skrämmande och outsägligt vacker: Jordens kollision med planeten Melancholia. Filmen har en hård, kylig virtuositet men inget av målningens strama neutralitet. Om "Hunters in the snow" gestaltar skräck och skönhet sida vid sida, upplöser "Melancholia"dessa gränser. Under sekunderna fram till apokalypsen visar sig världen vacker som en målning. 

Peter Bruegel d.ä., Jägarna i snön, 1565. Kunsthistoriches Museum, Wien.

Och även detta, antyder von Trier, är bara en inledning till förstörelsens överväldigande skönhet, som ingen konstnär, inte ens Bruegel, hade kunnat föreställa sig. Nästan så fort "Hunters in the snow" dyker upp på skärmen brinner den i lågor.

Screenshot, Melancholia.

I Justines gestalt smälter också barockens existentiella svindel och nyfikenheten inför främmande världar och medeltidens idé om häxan samman.

Lars von Trier har ibland beskyllts för att vara kvinnohatare. Det gäller också "Melancholia". 

När den kom 2011 menade en del kritiker att han spädde på stereotypen om den neurotiska kvinnan och den sexualiserade hysterikan. 

Men stämmer det? Tål vi inte skildringar av kvinnor bortom en viss typ av jargong? Blandar vår tid ihop det som skildras med att den som skildrar det tycker så? Att när Lars von Trier skildrar kvinnor med en komplexitet där både begär och förtryck får plats, och utan att pådyvla åskådaren vad den ska känna, tänker man att han tycker kvinnor ska förtryckas. Det är en sorglig tolkning. 

Jag vill hävda att Lars von Trier är en av vår tids främsta feministiska kvinnoskildrare. I många av hans filmer har kvinnor i huvudrollen, de skildras komplext och utan att åskådaren påtvingas vad hen ska känna, och han porträtterar ofta männen som löjliga, elaka, och utan djup. Inte minst i "Melancholia". Filmtiteln tolkar jag som ett understatement. Och ett tillstånd bortom kön och klichéer. Om några i filmen till slut drar det icke-befintliga strået är det männen. John är omotiverat säker på sin sak: Att planeten inte kommer att krocka med jorden. Michael är bara intresserad av att hans nyblivna fru säger att hon är glad, inte huruvida hon nödvändigtvis är det.

I sina filmer jobbar Lars von Trier ofta med religiösa teman där han har placerat självutplånande unga kvinnor i huvudrollen. De lider i det tysta, uppoffrar sig för andra och är missförstådda av sin omgivning. De blir till ett slags klassiska kristna martyrer. Samtidigt är de ofta starkare än sin omgivning. 

Detta blir tydligt när Claire överlever sin man: När han inser att vetenskapen fallerar tar livet av sig med tabletter han stjäl ur hustruns låsta skåp. Och Justine visar prov på ovanlig handlingskraft när undergången står för dörren. Hon skiftar mellan att vara aggressiv och passiv, i den ordningen. I det första läget ifrågasätter hon äktenskap, arbete, familjeansvar. I det senare försonas hon med det faktum att jorden kommer att förstöras. Det är en position som inte lätt låter sig kategoriseras. Istället blir hon som idéhistorikern Karin Johannisson skrivit i en essä om filmen, någon som inte tuktar sin leda eller lust. Framförallt bejakar hon sitt lugn. Det sjuka blir till det friska.

Någon som vanligtvis lätt blir överväldigad upptäcker en dold styrka när villkoren för att engagera sig i världen förändras. vem som är filmens hjälte är aldrig helt säkert. Justine är den första person vi ser och den sista och hon påverkar vår blick, samtidigt som hennes blick ifrågasätts medan filmen rullar fram. Hennes enda lojalitet är med barnet. För barnets skull ljuger hon om vad som är på väg att ske och bygger en magisk koja som skydd. 

Förutom att regissören själv lider av depression som han försöker bearbeta finns det sanningar i filmen som inte kan medicineras bort. Vi får exempelvis veta att världen kommer att gå under, bokstavligen och fysiskt. 

I sin essä om Lars von Trier citerar Karin Johannisson honom från en intervju. I den hävdar han att  filmens slut inte är helt olyckligt. Har han rätt?

Den tyske författaren W.G. Sebald skrev för tre decennier sedan om melankolin som en form av motstånd. Det är frestande, menade han, att betrakta drivkraften att beskriva eländet som reaktionär. Men i själva verket kan det vara produktivt och radikalt. Att grubbla över den eländiga situation vi befinner oss i har inget gemensamt med en önskan att dö. Nej, melankolin kan istället ge oss insikter och klarsynthet. Öppna våra ögon och sätta ord på dysterheten vi lever med. Så innebär den också en möjlighet att förändra och övervinna den. 

Det låter ju ändå hoppfullt.