Arkitekturbiennalen i Venedig 2023

Christina Pech

Arkitekturutställningens välkända paradox är att den inte visar någon arkitektur i egentlig mening, utan olika representationer av arkitektur; modeller, ritningar och fotografier är de vanligaste. Detta avstånd mellan idé och verk utgör ofta arkitekturutställningens särskilda nerv: vad händer på vägen? En liten ändring på papperet som får stora konsekvenser i en färdig byggnad, eller något riktigt stort, som stannar i fantasin. Ritningen har haft en särställning i denna medling. På 1970-talet lär arkitekten Carlo Scarpa ha inlett sina designkurser med att demonstrera konsten att vässa en blyertspenna.[1] Och när Peter Eisenman kring 1980 menade att ritningen utgjorde den egentliga arkitekturen, medan den färdiga byggnaden endast var en representation av ritningen,[2] då speglade det en hel generation arkitekter som utforskade ett arkitekturbegrepp bortom praktiken. Utställningen framstod som den plats där arkitekturens idé och teori kunde få spelrum, ostörd av ekonomiska och andra begränsningar: för att kunna utöva yrket var arkitekten tvungen att sluta bygga.[3] Men intresset för att ställa ut arkitektur vittnade inte bara om en postmodern upptagenhet vid arkitekturens semantik och syntax, utan också om en nyväckt insikt om att det faktiskt gick att uppehålla sig i ett evigt skissande och ritade, tänkande och fabulerande; det fanns ju för första gången en uppsjö av nya institutioner specialiserade på arkitektur – gallerier, museer, institut – där arkitekter kunde få utlopp, och betalt för, sina teoretiska och konstnärliga insatser.

Och så fanns arkitekturbiennalen i Venedig. Efter att arkitektur bröts ut ur konstutställningarna 1980 blev arkitekturbiennalen omedelbart etablerad som världens främsta arkitekturevenemang och den första versionen har blivit en ständigt återkommande referenspunkt, inget mindre än legendarisk.[4] Ingen arkitekturbiennal i Venedig kan undgå denna genealogi. Årets är den 18:e i ordningen, curaterad av arkitekten, författaren och läraren Lesley Lokko och den är först med mycket: hälften är deltagarna är kvinnor, hälften män, varav mer än 50% från Afrika eller tillhörande den afrikanska diasporan, och medelåldern är för sammanhanget låga 43 år. Vidare representerar nästan hälften av deltagarna små kontor och verksamheter som drivs i egen regi eller med upp till fem personer (om även den särskilda avdelningen Curator’s Special Projects räknas in sjunker medelåldern till 37 år och andelen småkontor stiger till över 70%).[5] Även om devisen Laboratory of the Future är lika flyktig som de tidigare är det underliggande temat – avkolonialisering och avkarbonisering – mer förpliktigande och placerar arkitekturen i centrum för en samtida, akut samhällsomvandling.  

Arkitekturbiennalen i Venedig pågår till den 26 november 2023.

Foto: Matteo de Mayda. Courtesy: La Biennale di Venezia.

Det förflutnas närvaro och framtidens laboratorium

På papperet är det svårt att föreställa sig något mer väsensskilt från 1980 års inomdisciplinära exercis utifrån västerländska historiska förlagor än årets version. “Det förflutnas närvaro”[6] ställt mot “Framtidens laboratorium”. Det antyder inte bara idémässiga skillnader, utan gör också att det som möter betraktarna ser annorlunda ut. I stället för de fullskaliga kulissbyggena som präglade utställningen 1980 har deltagarna i år blivit uppmanade att släpa dit så få grejer som möjligt och återanvända material från förra årets konstbiennal. Icke desto mindre har de två utställningarna en sak gemensamt: intresset för arkitekturens process, för arkitektur som föregår det byggda eller aldrig varit avsedd att bli byggd. Men framför allt har de betydelsen av utställningsrummet gemensamt, där allt detta pågår, iscensätts. Låt oss återkomma till det. 

Det är ett krävande tema att kommentera. Att skriva under på behovet av frigörelse från de historiskt länkade företeelserna kolonialism och beroendet av fossila bränslen är inte samma sak som att bedöma det som presenteras i Arsenale och Giardini som adekvata, relevanta eller ens intressanta svar på sådana komplexa och utdragna samhällsprocesser. Går det ens att ställa sig bakom det ena och avfärda det andra? På senare tid har röster höjts för att avkolonialisera avkolonialiseringen. Det låter tekniskt men handlar om att försöka undvika historiska misstag, att vara noga med tolkningen av förhållandet mellan orsak och verkan. I utställningen och medföljande textmaterial finns det väldigt lite hjälp att få i det avseendet. Därför är det en biennal som mer än andra är utlämnad åt den enskilda betraktarens förkunskaper och intresseområden. Alla spår och underavdelningar gör det svårnavigerat. Underlag är bristfälligt redovisade och utställningen brister i transparens, på ett mer övergripande plan i, ja, låt oss kalla det generositet.  

Det är ett krävande tema att ställa ut. Det ger inga omedelbara associationer till arkitektonisk praktik, form eller estetik. Vad väntar då besökare i utställningsrummet; hur ser den ut, hur verkar den, avkolonialiseringens och avkarboniseringens arkitektur? Det ska sägas på en gång: det är inte mycket traditionell arkitektur i utställningen i bemärkelsen presentationer av avslutade projekt eller förstadier till tänkta byggnader. Men desto mer film, ljudverk, textilkonst och -hantverk, och sammansatta installationer.  

“Liquid Light”, Flores & Prats Arquitectes, Arsenale. Foto: Andrea Avezzù. Courtesy: La Biennale di Venezia.

”Where are the buildings?”

Redan den inledande presskonferensen försökte förekomma den förväntade kritiken (som sedan infriats) mot bristen på arkitektur.[7] Biennalgeneralen Roberto Cicutto slätade över frågan med att hävda att det visst finns exempel på arkitektur i utställningen, men att det är “viktigare att förklara vad byggnaderna ska användas till”.[8] Tyvärr lät det minst sagt halvhjärtat. Och Lokko, genom att citera en journalist som sett utställningen och haft invändningar, menade att den kritik som hävdar att utställningen aldrig kommer fram till arkitekturen eller rentav väjer för den är missriktad: ”det är vår konventionella uppfattning om arkitektur som inte räcker till”.[9] Med andra ord: vederbörande kände inte igen arkitektur när han eller hon såg den. En provokation, får en hoppas, mot en surmagad kritiker. För annars kan Lokkos hållning tolkas som oroväckande exkluderande, stick i stäv med idén om att ”utöka, lägga till och expandera” och en bakvänd, farlig, retorik som lätt kan vändas till att de valda ändamålen helgar alla medel. Igen: vem ges tolkningsföreträde? 

Presskonferens med biennalens ordförande Roberto Cicutto och curatorn Lesley Lokko. Foto: Jacopo Salvi. Courtesy: La Biennale di Venezia.

Frågan är också vilka arkitekturverk Cicutto syftade på. Men säkert var det megakontoret Adjaye Associates modeller av redan genomförda storskaliga projekt, suggestivt ljussatta i ett av Giardini-paviljongens största rum. Tyvärr tangerar de knappast något av utställningens teman. Eller var det Flores & Prats fascinerande praktik som var med redan förrförra gången, då under annan tematik, men nu mer traditionellt utställd? Det kan också ha varit Olalekan Jeyifous retrofuturistiska Pan-afrikanska infrastruktur. Men den är fiktiv och även om uppfriskande så väger såväl teori som design mycket lätt i det enorma rummet. Inte heller bland de nationella paviljongerna har konkret arkitektur en särskilt framträdande roll. Ungern marknadsför visserligen en riktig byggnad, det nybyggda etnografiska museet i Budapest, med folkloristiska abstraktioner. Och utom den officiella biennalen ställer Qatar ut en nattstånden och fenomenalt ohållbar parad av internationell starchitecture. I båda fallen är det oklart vad som är kolonialism och vad som är avkolonialisering. Det lysande undantaget är Belgien som har installerat en svampmycelinkubator i paviljongen för att framställa byggmaterial på plats. Sparsmakat och pedagogiskt visas materialets framtida möjligheter i full skala, i ett slutet taktilt rum, absolut arkitektoniskt. Österrike försökte också bygga. De analyserar hur biennalen successivt har koloniserat staden Venedig och i ett konkret försök att läka de urbana såren som utställningsområdet skapar föreslår de olika sätt att öppna upp mot de venetianska grannarna. Alla förslag fick dock avslag av myndigheterna och utställningen består av dokumentation av det avstannade projektet, komplett med en stympad bro över muren som befäster utställningsterritoriet (parken). Den har nu en tämligen obehaglig roll som voyeuristisk plattform över grannkvarteren. Även den tyska paviljongen är satt under renovering, där överblivet material från fjolårets konstbiennal används till att förbättra den befintliga; än så länge har de kompletterat med sådant som inte tidigare fanns – kök, toalett och en ramp för att öka tillgängligheten. 

“ACE/AAP”, Olalekan Jeyifous, Giardini. Foto: Matteo de Mayda. Courtesy: La Biennale di Venezia. // “In Vivo”, belgiska pavilongen, Giardini. Foto: Matteo de Mayda. Courtesy: La Biennale di Venezia.

Gränssnitt

Bäst (arkitektur)utställning blir det trots allt när en fysisk rumslig form utgör det gränssnitt där social och politisk förändring kan ta plats. Mexikos paviljong är kongenial i det avseendet och best in show. De ställer ut delar av en basketplan i full skala, komplett med bollar för spelare och plaststolar för åskådare. Skälet är den så kallade Campesino-planen, som blivit en gränsöverskridande plats med ursprung i agrarreformer och den revolutionära omstöpningen av det mexikanska samhället. Basketplanerna rullades ut i stor skala från 1920-talet och har kommit att koppla ihop den kollektiva rätten till mark med ett modernt samhällsbyggnadsprogram; vid sidan om den primära användningen (sport och rekreation) har planerna fungerat som flexibla offentliga platser för såväl urfolkens ceremonier som Zapatisternas möten.[10] Styrkan i projektet ligger just i verklighetsförankringen, att denna sporttypologi faktiskt har blivit en byggsten med vilken motståndskultur har skapats och framtida utveckling kan projiceras. Den mexikanska paviljongen har dessutom humor, något som ofta saknas i arkitekturutställningar och är påtagligt frånvarande i denna biennal. En ironisk text av Subcomandante Marcos inleder en föredömligt rättfram broschyr, högtalare pumpar musik och tunga bollar rammar inredningen. En hoppas att de orkar hålla ångan uppe till november.  

“Utopian Infrastructure: The Campesino Basketball Court”, Mexico, Arsenale. Foto: Marco Zorzanello. Courtesy: La Biennale di Venezia.

En variation på temat multifunktionella oprogrammerade platser finns i konstnären Ibrahim Mahamas installation i Giardini. Mahama har under lång tid samlat diverse storskalig (tänk tågset, järnvägsräls, flygplan) parafernalia som vittnesbörd om ett kolonialt förflutet och ställer ut projektet Parliament of Ghosts. Men det är inte den rumsliga iscensättningen som är det intressanta här – tyvärr fungerar den inte alls i Giardinis vita kub – utan fotodokumentationen av strukturen, parlamentet, under uppförande och i bruk i Tamale, Ghana. Det handlar om institutionsbyggande i en avkolonialiserad tid, om utprövandet av nya system, om lek och arbetskraft, och om hur ett avgränsat rum i praktiken kan vara både ett historiskt arkiv och en social arena för sport, hantverk, teater, utbildning, bad, odling, park med mera.  [BILD 7]

“Parliament of Ghosts”, Ibrahim Mahama, Giardini. Foto: Matteo de Mayda. Courtesy: La Biennale di Venezia.

Arkitektur som undersökning 

Övertygande är också projekt som kombinerar arkitektoniska med andra metoder för att nå ny eller tidigare förbisedd kunskap om platser och deras användning. An Architectural Botany och Trees, Vines, Palms and Other Architectural Monuments av Paulo Tavares/Autonoma utspelar sig i östra Amazonas. Etnologen-botanikern Willam Balées fascinerande diabildsamling från 1980-talet presenteras tillsammans med en arkeologisk undersökning av en bosättning som utplånades på 60-talet. Med hjälp av urfolkens kunskaper avtecknas i vegetationen konturerna av mänsklig aktivitet och kullkastar föreställningen om skogen som jungfrulig mark. Vad betyder det när “naturen” visar sig vara en kulturell artefakt, en arkitektur? Det koloniala anspråket på ”orörd” mark blir än mer absurt och i stället belyses här – i en prickfri presentation – behovet av att värna landskapet som minne och kunskapskälla.

“An Architectural Botany” och “Trees, Vines, Palms and Other Architectural Monuments”, Paulo Tavares/Autonoma, Arsenale.  Foto: Marco Zorzanello. Courtesy: La Biennale di Venezia.

Arkitekturen, stadsplaneringen och landskapsarkitekturen har en stor skuld i hur sådan erfarenhet har tystats ner. För vad händer med logiken bakom hur vi bor, delar in vår mark och våra territorier, själva samhällsformens legitimitet, om vi släpper in nya historier? Det är nerven som bär high-tech arkeologin i The Nebelivka Hypothesis av David Wengrow, Eyal Weizman och Forensic Architecture. Presentationen är i en klass för sig; en stor projektion på en rektangulär grusgrav som med empiriska data, satellitbilder och pedagogisk grafik trollar fram ett narrativ som är omöjligt att värja sig emot. Det pusslar ihop en stor forntida bosättning i Ukraina som, om vi följer dess arkitektoniska logik, rymmer en potential att kullkasta grundvalen för stad och samhälle som vi känner dem. Utan styrande klass och med häpnadsväckande litet fotavtryck – kan det vara svaret alla letar efter? 

Forensiska metoder återkommer i den mer anspråkslöst presenterade men vassa Investigating Xinjiang’s Network of Detention Camps. Alison Killing (Killing Architects) kombinerar här metoder hämtade från arkitektur och spatial analys med undersökande journalistik. I en 30 minuter lång film förklaras hur gruppen med hjälp an intervjuer, analys av satellitbilder och kinesiska byggregler kartlagt de notoriskt slutna interneringslägren för muslimska uigurer i nordvästra Kina. Det är en knivskarp kritik av kolonialt förtryck i vår egen samtid som belönades med Pulitzer-priset i kategorin reportage 2021. 

“Investigating Xinjiang’s Network of Detention Camps”, Killing Architects, Arsenale. Foto: Marco Zorzanello. Courtesy: La Biennale di Venezia.

Till skillnad från Killings undersökningar bygger Inez Weismans filmverk om Josephine Bakers gåtfulla liv vid sidan om sången och framträdandena på en stor dos rykten och hörsägen. Men även här har arkitekturen en huvudroll. I brist på empiriska källor vävs en berättelse fram genom de rum, lokaler, platser, gator, städer och gränser som var centrum för den geopolitiska maktkampen i Nordafrika under andra världskriget.  

Bland filmerna utmärker sig även den välgjorda Tropical Modernism: Architecture and Power in West Africa som producerats i ett samarbete mellan Kwame Nkrumah University of Science and Technology (KNUST), Kumasi, Ghana, repektive V&A Museum och Architectural Association (AA) i London. Den skildrar arkitekturmodernismens koloniala roll genom Department of Tropical Modernism vid AA på 50-talet men också hur avkolonialiseringen metoder ibland liknar kolonialismens. Muntliga utsagor och många byggnader bär idag vittnesbörd om hur samma modernism laddades med panafrikansk ideologi under den västafrikanska frigörelseprocessen.

“Tropical Modernism: Architecture and Power in West Africa”, Applied Arts pavilion, Victoria & Albert Museum, Arsenale. Foto: Andrea Avezzù. Courtesy: La Biennale di Venezia.

Generativ AI har naturligtvis en given plats i ett laboratorium om framtiden. Flera bidrag har tagit hjälp av AI, mest flagrant kanske Lettland som paketerat alla tidigare biennaler i ett snabbköp. Men viktigare är kanske att fråga sig vad som händer med politiska, sociala och ekonomiska processer som avkolonialisering och avkarbonisering i en inte alltför avlägsen framtid om AI får bestämma. Kan vi lita på att AI inte upprepar de historiska misstagen? Det dystopiska svaret är nej. Robots of Brixton (Basis with GKZ), som visas i källaren på Giardini, utspelar sig i en värld där människor är utskrivna ur handlingen – AI-intelligenser refererar till människan som deras avlägsna “skapare”. I en vindlande jakt på en avvikande ung robot genom ett apokalyptiskt London anpassat till de nya invånarna upprepar sig historien i en slutscen som samplar dokumentärfoto från sammandrabbningar mellan svarta unga män och poliser i Brixton, 1981.  

Temat förpliktigar alltså. Det rymmer en uppmaning till reflektion och (själv)rannsakan, riktat såväl till individen som till kollektivet, och till de institutioner som deltar. Taget på allvar hade det kunnat bli en riktigt ful och osmickrande biennal, jobbig på riktigt. De flesta skyggar dock bakom historiska, redan unisont (nåja) fördömda oförrätter. (Undantaget Killing Architects som skapat oro i biennalfamiljen, där ju även Kina ingår). Inte desto mindre blir flera utställningar viktiga påminnelser om att koloniala processer inte tar slut på något enkelt sätt, utan byter skepnad, fortgår. Ett exempel är arkitekten Joar Nangos mångåriga insamling av arkitekturbiblioteket Girjegumpi, en kombination av mötesplats och kunskapskälla som visas i den nordiska paviljongen, i år curaterad av Sverige och ArkDes. Det ska sägas att det är en exceptionellt lyckad, rumsligt och visuellt, lätt kaotisk uppackning av det mobila biblioteket i Sverre Fehns disciplinerade paviljong. Sameslöjden, renfällarna och de grovhuggna installationerna landar väl i det ljusdränkta sandstensrummet. Innehållsmässigt lockar särskilt det hörn som redovisar forskning om modern och samtida samisk arkitektur, och hur den förmedlas genom utbildning och planprocesser. [BILD 11] BILD 12 Men valet av Girjegumpi är också lite ängsligt. Den nordiska var en samisk paviljong redan under förra årets konstbiennal (The Sámi Pavillion)[11] och biblioteket har turnerat på olika institutioner, även internationellt, och visades av ArkDes senast 2020. Den svenska statens exploatering av naturresurser är ett välkänt skolexempel på kombinationen karbonisering och kolonialism som gärna hade fått undersökas närmare. Statliga stålkoncernen SSAB är ju Sveriges i särklass största utsläppare av växthusgaser, gruvföretaget LKAB den fjärde största.[12] Och apropå institutionell rannsakan hade det varit klädsamt om ArkDes inte hade stängt ner sin mötesplats med bibliotek och arkiv för allmänheten på hemmaplan, samtidigt som de ställer ut en annan mötesplats, arkiv och bibliotek för en internationell publik i Venedig. Det är ett mycket olyckligt sammanträffande.

Arkitekten och politiken

Tillbaka till detta med arkitektur i arkitekturutställningar. Lokko har valt att ta bort begreppet arkitekt (liksom stadsplanerare, designer, akademiker, ingenjör) och ersatt det med “utövare” (practitioner). Syftet är att vidga betydelsen av begreppet. Men problemet med att byta ut ordet är, till vardags, inte ontologiskt; arkitektur görs inte bara av arkitekter och arkitekter gör även annat än arkitektur, och tekniskt sett är det nästan aldrig någon arkitektur på arkitekturutställningar. Problemet är inte heller att de som törstar efter arkitektur inte får se fina modeller, detaljerade ritningar och läckra foton. Nej, problemet med att ta bort arkitektur, ord och uttryck, är att det försvagar eller underminerar dess specificitet, och därmed dess kritiska potential och kapacitet till förändring. Om vi inte visar arkitektur visar vi inte heller politik. Jo, jag är medveten om att det finns en massa berättelser om politisk historia i utställningarna, men det är inte samma sak som att påvisa hur politiska beslut påverkar rum, plats, och vice versa.

Ett konkret exempel är att det är mycket få bostadsprojekt på utställningen. Bostäder är ju som bekant det känsliga gränssnitt där många olika intressen skaver mot varandra, inte minst uppdragsgivarnas finansiella intressen och slutanvändarnas behov men också nationalekonomiska hänsyn, ofta inpackat i mycket lagstiftning och lite gestaltning, om vi ska utgå från svenska förhållanden.

Ett annat är avsaknaden av begreppet klass. Frågan om avkolonialisering blandas ofta ihop med andra övergripande problem kring ojämlikhet och resursfördelning. Utställningarna tangerar såväl frågor om kön och identitet som geopolitisk obalans, men väjer för begreppet klass. Det blir svårt att rättfärdiga i ett historiskt perspektiv, starkt förknippat som det är med industrisamhällets exploatering av såväl människor som miljö. Det är förhoppningsvis ingen medveten strategi, men talande för en diskurs som blivit en alldeles egen genre i nomadiska, internationella utbildningssammanhang. Och avståndet till klass blir inte mindre av att utställarna kallas för utövare, för "arkitekter" hade kunnat identifieras med en specifik kunskap och det ansvar som är kopplat till den.

Men blir det arkitektur bara för att det placeras i en arkitekturutställning? För drygt femtio år sedan hade många utövare svarat ja på den frågan, i en ambition att expandera arkitekturens fulla verkningsområde – att byta ut begränsningen i en hegemonisk modernism till alla de system, digitala, sociala, kommersiella (i dag skulle vi säga ekosystem) som väver ihop samhällen och dessas fysiska utbredning. Allt var arkitektur, och det åtföljdes av utförliga definitioner. Biennalens försök att inte visa, inte precisera arkitektur riskerar därför att tvärtom inskränka arkitekturens räckvidd.  

Symptomatiskt nog tycks “curator” vara det enda begrepp som inte ersatts i Lokkos begreppsövning. En praktiker vars övergripande uppgift är att få det valda materialet att fungera i utställningsrummet, oavsett om det är arkitektur eller ej. Men om vi tar bort arkitekturen ur arkitekturutställningen tar vi bort dess kritiska potential utanför utställningsrummet. Därför gör sig en gnagande känsla påmind efter att ha sett mycket (att se allt är nästintill omöjligt under en begränsad tid) av 2023 års arkitekturbiennal: är årets biennal en naturlig konsekvens av den process som det institutionaliserade utställandet av arkitektur satte igång kring 1980? Som intresserade sig för arkitekturens autonomi som konstart och som skapade ett specifikt rum för den där den kunde verka, bortom det byggda. Och blir den 18:e biennalen i ordningen i själva verket en björntjänst för den verklighet den påstår sig vilja påverka? Till viss del, kanske, ja. Men det är också här formatet, massutställningen och spektaklet kan vara en tillgång. Deltagarna på utställningen är ovanligt många och ovanligt många av deras namn är nog okända för de flesta besökare (undertecknad inkluderad, trots anställning med direkt arkitekturanknytning). Förhoppningsvis fastnar några av dem hos de tusentals arkitekturstudenter och deras lärare som kommer att besöka biennalen. Förhoppningsvis även hos den begränsade del av allmänheten som betalar inträde. Och på sikt kanske praktiken kan ta klivet ut ur utställningen och bli arkitektur igen.

[1]Nicholas Olsberg, “The Evolving Role of Drawing”, 29 april 2022 https://drawingmatter.org/poetics-and-pragmatics-the-evolving-role-of-drawing/ [ursprungligen publicerad i Architectural Review 2013] hämtad 2023-06-30.  

[2] Peter Eisenman,‘”Introduction” i Aldo Rossi, Architecture of the City, övers. Diane Ghirardo och Joan Ockman (Cambridge, Mass: MIT, 1982) (L’Architettura della città, 1966)

[3] Jan Pieper, “Architektur als Exponat.” Kunstforum International 2 (1980). Se också min ”Arkiektur bortom det byggda”: https://sitezones.net/articles/arkitektur-bortom-det-byggda

[4] 1980 års arkitekturutställning brukar anses markera postmodernismen stora internationella genombrott. Se Léa-Catherine Szacka, Exhibiting the Postmodern: the 1980 Venice Architecture Biennale (Venedig: Marsilio, 2016)

[5] Pressmaterial, La Biennale di Venezia. 18th International Architecure Exhibition. The Laboratory of the Future. 

[6] 1980 års biennal hade rubriken La presenza del passato och curaterades av arkitekten Paolo Portoghesi. 

[7] Roberto Cicutto, presskonferens 2023-05-19. https://www.youtube.com/watch?v=4CwMe-h8tP8 [min 7:00] besökt 2023-07-12.

[8] Roberto Cicutto, presskonferens 2023-05-19. https://www.youtube.com/watch?v=4CwMe-h8tP8 [min 7:15] besökt 2023-06-30. 

[9] Lesley Lokko, presskonferens 19 maj 2023. https://www.youtube.com/watch?v=4CwMe-h8tP8 [min 18:15, besökt 230630] ”It is our conventional understanding of architecture that stops short”

[10] Utopian infrastructure: The Campesino Basketball Court [broschyr utan tryckår eller -ort]. 

[11] Se Site Zones Studio Conversation between Anders Sunna and Power Ekroth in the Sámi Pavillion 2022. https://sitezones.net/studio-conversations/anders-sunna

[12] https://www.naturvardsverket.se/globalassets/amnen/utslappshandel/forteckning-over-utslapp-och-tilldelning-per-anlaggning-och-bransch-2021.xlsx [besökt 2023-07-04] 

https://www.hagainitiativet.se/wp-content/uploads/2022/10/221118-Rapport-Sveriges-storsta-utslappare.pdf [besökt 2023-07-04]