BÄSTA 2022

Power Ekroth

Björn Lövin, Den omgivande verkligheten

Moderna Museet Stockholm

Utställningen med Björn Lövins samlade verk golvade besökaren med sin underfundiga omedelbarhet, humor och engagemang. Utställningen, sömlöst curaterad, träffade mitt i prick under sommaren innan SD fullständigt befäst sin politiska position.

 Installationer som Konsument i oändligheten, en affärsgata med glossiga detaljer, döljer inte sitt politiska budskap om ett klassamhälle som inte kan konsumeras bort. Det påminner lite om Roy Anderssons grå filmer. Det fiktiva försäkringsbolaget ILAC hade likaväl kunnat fungera som grund för en sci-fi-bok från 60-talet, men fungerar ännu bättre som konstverk. När man äntrade rummet med alla filmer och rumsliga miljöer, minutiöst rekonstruerade, snurrade det ordentligt i huvudet.

Allo, Beirut?

Beit Beirut Museum

För den som minns inbördeskriget i Beirut (1975–90) konnoterar ”den gröna linjen” i princip samma saker som Berlinmuren. I ett av de mest ikoniska och mest ärrade husen vid den gröna linjen (”gula huset”) hade krypskyttarna fri sikt. Ett kulturcentrum håller sakta på att byggas upp här. Huset, som länge var rivningshotat, är ursprungligen byggt i kolonialstil och huserade bland annat en legendarisk nattklubb, Les Caves de Roy. Utställningens upphovsmakare, journalisten Delphine Abirached Darmency, kom över restaurangens och klubbens privata arkiv. Klubben blir en symbol för Beiruts glansdagar, då stadens rykte som ”Mellanösterns Paris” handlade om god mat, vin, dans och någorlunda fri kärlek. I början av 2000-talet var Beirut åter igen på mångas läppar, men ekonomisk inkompetens hos den politiska ledningen, korruption, bördan från krigen i Palestina och Syrien, en på grund av pandemin avstannad revolution och den osannolika explosionen i hamnen under 2020 har bidragit till en mycket påtaglig utarmning av energi, människor och liv. Den enda gångbara valutan är dollar, och den libanesiska liran (som tappat 90% av sitt värde) refereras till som ”lollers” när 80% av landets befolkning lever i fattigdom. Hur blev det såhär?

Det är svårt att förstå alla lager för en utomstående, men även för de unga som vuxit upp efter 1990, och det är för oss Hello Beirut? är viktig. Ett team bestående av sju journalister och forskare, sex konstsamlare, och nitton konstnärer har arbetat under flera år med att skapa en interaktiv och multifacetterad utställning som utgår från husets historia och dess lager. Fakta och fiktion blandas i en oväntat rolig och utmanande utställning där jag som curator blir grön av avund. Varför är inte varje utställning just såhär?

Samtidigt visas på Mina Image Center en utställning med bilder från 80- och 90-talets trans-scen, Treat me like your Mother, sammanställd av Mohamad Abdouni. Här möter vi en ganska undangömd community, som även den är en enorm värld. Det blir också uppenbart att den insats som institutionen Arab Image Foundation och konstnärer som Walid Raad gjort under årtionden möjliggjort för en ny generation storytellers att hitta andra vägar bort från de torftiga och grå ”arkivkonst”-utställningarna vi är vana vid från 2000-talet.

Zineb Sedira, Dreams Have No Titles

Frankrikes paviljong, Venedig

Zineb Sedira skapade tillsammans med curatorerna Yasmina Reggad, Sam Bardaouil och Till Fellrat, den i särklass bästa paviljongen i Venedig. Sediras rumsliga installationer, skulpturer, collage, ljud, performances och djupdykningar i gamla filmarkiv samlades till ett självbiografiskt narrativ i vilket Frankrikes koloniala arv och frigörelsen av hennes egna algeriska arv står i centrum.

Den 16 minuter långa filmen i bästa Wes Anderson-stil syr ihop dåtid och nutid, och sätter en viss typ av anti-kolonial avantgarde-cinematografi från 60- och 70-talens Italien och Algeriet i fokus, samtidigt som den på ytan skildrar Sediras resa från tonåring till en vuxen kvinna som pendlade mellan Paris, London och Alger. I filmen dyker curatorerna upp i cameoroller, samt väl igenkännbara figurer från konstlivet som Simon Njami eller Latifa Echakhch (konstnär i den Schweiziska paviljongen). Sedira skriver sin egen historia utan att be om ursäkt för någon-jävla-ting.